Hittade 44 dissningar, visar 21-30.
Senast vi såg Carrie befann hon sig i Paris med Mr Big och det kändes faktiskt som ett lyckligt slut på seriens sex säsonger. Några år senare får vi följa med när man skrapar på fasaden och givetvis hittar en del skavanker under putsen. Inte helt oväntat känns det hela som ett enda långt avsnitt, vilket antagligen är precis vad alla förväntar sig.
Efter succén med föregångaren Batman Begins var det höga förväntningar på Christopher Nolans nästa Batman-rulle. Christian Bale är minst sagt stoisk under läderhuvan, men det är en effektiv kontrast mot Heath Ledgers briljanta tolkning av Joker som är en liten boll av kaos.
Det ska erkännas med en gång att detta är en lagom intelligensbefriad popcornrulle anpassad för avslagna semesterfirare som behöver något med hög volym för att inte somna i stolen. Tyvärr tillhör jag inte den kategorin, men efter en sådan brasklapp kan jag nu våga erkänna att resultatet är ändå hyfsat underhållande.
Det lät så bra på pappret. Jag såg verkligen framemot den här filmatiseringen av Jon Krakauers bok. Sean Penn kan vara grymt duktig när han är på rätt humör och historiens Kerouaciska drag tilltalade mig. Handlingen är baserad på en verklig händelse och riktiga fotografier dyker faktiskt upp i filmen.
När jag först hörde talas om det här projektet höll jag på att trilla av stolen. En zombiefilm med Jenna Jameson? Detta kan ju bli hur uselt som helst, tänkte jag för mig själv och gnuggade ondskefullt händerna.
Floden av Marvelfilmatiseringar tar verkligen aldrig slut. Nu har de kommit farligt långt ner i säcken av bortglömda figurer, men det verkar som om man håller på att damma av ännu fler gamla stofiler ur Marvels femtioåriga seriehistoria. Iron Man är en av de där udda hjältarna som inte riktigt passat för vita duken tidigare, men berusade av framgången med filmerna om X-Men och Spiderman satsar man nu alltså hejvilt på allt som man hittar på golvet.
För nästan tjugo år sedan såg jag den tredje Indiana Jones-filmen på en halvsunkig bio i ett litet kustsamhälle. Mycket har hänt sen dess och passande nog har det förflutit lika lång tid även i filmen. Efter en något trevande inledning så är Harrison Ford tillbaka med glimten i ögat och hatten full av spindelväv. En värdig återkomst för världens mest äventyrliga arkeolog. Nazisterna är historia och den här gången är det ryssarna som får vara bad guys.
Egentligen vill jag inte säga något elakt om den här filmen. Flera bekanta var inblandade i projektet och en barndomsbekant spelar en av huvudrollerna. Musiken är också välbekant med artister som Mr Jones Machine, Hype, Necro Facility, Project-X, Diskodiktator och inte minst Stürm Café som gör titellåten.
Det här med att spela in en musikal med kända skådespelare är ett vanskligt äventyr. För sjätte gången så väljer Tim Burton att jobba med Johnny Depp och han plockar in sin begåvade partner Helena Bonham Carter. Den här trion, som vi senast såg tillsammans i Corpse Bride, är som en BigMac: man vet precis vad man får. Och så var det det här med sången. Johnny Depp är ju ingen Ewan McGregor precis, men det han förlorar på sin sång tar han igen på sin fenomenala närvaro. Alan Rickman har världens coolaste röst men däremot att höra honom sjunga var ren tortyr.
Filmen som en gång hade namnet John Rambo heter numera kort och gott Rambo, men det är ändå nummer fyra i serien om den smått labile Vietnamveteranen med rejäla ärr på bröstkorgen. Rollfiguren Rambo är mer som en institution dessa dagar. Hur många actionhjältar har en egen kniv uppkallad efter sig? Hört talas om Rockysneakers eller Terminatorbrillor? Nej, tänkte väl det.