Låt den rätte komma in
Detta är den tredje svenska vampyrfilm jag ser på bio på lika många år. Tidigare har svensk filmindustri lyckats producera både Frostbiten och Vampyrer, men otroligt nog har man lyckats få pengar till att göra ytterligare en.
Dissningar under år 2008
Hittade 44 dissningar, visar 1-10.
Hitman
Ännu en spelfilmatisering med minimal handling och veritabla berg av tomhylsor. Det bjuds på snygga photoshoppade vyer från St Petersburg och Istanbul i bästa James Bond-stil, men det känns ofta artificiellt och folktomt, ungefär som en nivå i ett spel. Som traditionen bjuder i den här typen av spelfilmatiseringar är flera scener filmade ur spelets tredjepersonsperspektiv.
Chronicles of Narnia: Prince Caspian
Barnaskaran återvänder till Narnia flera hundra år efter den första filmen och finner sitt forna hem i ruiner. En intressant början men sen går det utför som förväntat.
Gabriel
Det är både oväntat och upplyftande att se en film om ärkeänglar mynna ut i blodig hylsaction. En jämförelse med Constantine är oundviklig och rollfiguren Gabriel är rejält annorlunda jämfört med Tilda Swintons tolkning. Istället för en feg ränksmidare är han här istället en beväpnad hämnare som påminner om en blandning mellan Neo och Charles Bronson.
Max Payne
Jag kommer ihåg en tid för ett antal år sedan när Max Payne var det coolaste som fanns i spelväg. Titelfiguren sprang runt i ett snötäckt New York och sköt på allt som dök upp. Lyckligtvis har inte Uwe Boll fått sätta sina klor i ännu ett offer, men någon har alltså fått för sig att filmatisera historien och det är inte helt lyckat.
Burn After Reading
Bröderna Coen är tillbaka med ännu en skruvad dramakomedi, men det är lika bra att säga det direkt: Det är ingen ny Big Lebowski. Inte heller är det lika gravallvarligt som deras senaste alster No country for old men, utan nånstans i mitten. Jag känner att för varje film som går blir jag allt mindre förväntansfull på vad de ska kläcka fram härnäst.
Ghost Rider
Efter framgångarna håller Marvel på att damma av gamla lik från garderoben och har nu kommit fram till de mindre kända superhjältarna. Ghost Rider är en av de där figurerna jag aldrig riktigt förstod vitsen med. Jag har medvetet undvikt att se den här rullen i flera år, trots att folk har påpekat att ”den är så usel att du kommer älska att hata den”. Trots sådana frestelser har jag ändå lyckats stå emot. Ända tills nu.
Quantum of Solace
Efter succén med Casino Royale var det självklart att det skulle komma ännu en Bondfilm med Daniel Craig. Handlingen tar direkt vid där Casino Royale slutade och ger en kontinuitet som man oftast saknade i de gamla Bondfilmerna.
Wanted
För ett decennium sedan såg man coola shootouts i Matrix och Equilibrium, men nu börjar jag tröttna på de sekundlånga slowmotion-klippen och 360-snurrarna som dyker upp i varenda film. Här kommer ännu en rulle där huvudpersonen går från byfåne till stålman på under två timmar.
Get Smart
Av någon anledning fick man för sig att damma av en spionkomedi från sextiotalet. Steve Carell spelar huvudrollen som den klantige agenten Maxwell Smart, men slapstickhumorn blir aldrig engagerande och det känns mestadels avslaget. Veteraner som Terence Stamp och Bill Murray dyker upp men de hade gjort bättre i att stanna hemma.