Harry Potter and the Half-Blood Prince
Så var det dags för ännu en Potter. De tidigare filmerna har haft nån form av röd tråd, men här blir det mest transsportsträcka och uppbyggnad inför den slutliga kampen mellan gott och ont.
Så var det dags för ännu en Potter. De tidigare filmerna har haft nån form av röd tråd, men här blir det mest transsportsträcka och uppbyggnad inför den slutliga kampen mellan gott och ont.
Konceptet lät så bra på pappret: Aliens vs Vikings. Jag trodde det skulle vara en frisk fläkt men kändes snarare som en unken fjärt i biosalongen. Givetvis vågar man inte ta ut svängarna utan fegar till med en medioker historia. Utomjordingen ser ut som en tafatt kalsongmodell för Calvin Klein och förlorar sina grymma vapen redan under förtexterna. Så nu får han istället fajtas med nävarna mot björnar och vikingar. Klantarsel.
Barnaskaran återvänder till Narnia flera hundra år efter den första filmen och finner sitt forna hem i ruiner. En intressant början men sen går det utför som förväntat.
Så var det dags för julens fantasyepos. Efter framgångarna med Sagan om ringen, Narnia, Potter och Eragon så har turen kommit till Philip Pullmans trilogi. Precis som med många andra fantasyböcker så drar Pullman på sig kritik från kyrkligt håll, men det är inget som lyser igenom till filmversionen.
Så var det dags för ännu en filmatisering av Beowulfsagan, denna gång med skripthjälp av självaste Neil Gaiman. Lyckligtvis är det fysiskt omöjligt att göra en sämre version än Christopher Lamberts genomruttna Beowulf-rulle från 1999.
Äntligen en Neil Gaiman-filmatisering igen! Jag var inte helt nöjd med Mirror Mask och hade höga förväntningar på denna. Även här blev svaret ett ”nja”. Jag älskar Neil Gaiman för hans svärta och besynnerliga historier, och den delen av Stardust var ren magi. Vad jag däremot inte hade väntat mig var den stora portionen humor.
Dags för ännu ett år på Hogwarts. Få se nu, är allt på plats? Inledning hos familjen Dursley: Check. Någon mystisk fara som hotar enbart Harry: Check. Skäggig gubbe som välkomnar eleverna till ännu ett år: Check. Potterfilmerna känns som en skiva på repeat, där man försöker skyffla om pusselbitarna så att det inte skall kännas alltför välbekant.
I kölvattnet efter Sagan om ringen och Narnia kommer nästa fantasyspektakel. Det baseras på en bok av Christopher Paolini som skrev den vid nitton års ålder. För den som har minsta lilla koll kommer det inte som en överraskning att det är ett lättsmält hopkok av de allra vanligaste ingredienserna i fantasysoppan.
Dave McKean och Neil Gaiman är ett bekant radarpar och det var inte utan viss bävan som jag satte mig för att se deras första filmmaterial väckas till liv. Skulle man lyckas fånga den speciella känsla som genomsyrar alla deras gemensamma verk? Svaret är ett tvetydigt nja.
Bortsett från titeln och Damodar, märkligt nog utan de blå öron som gjorde att han stack ut i första filmen, har den här filmen inget gemensamt med föregångaren, men det spelar ingen roll för det här är en katastrof utan motstycke. Handlingen är så hjärtskärande intelligensbefriad att till och med Uwe Boll skulle börja gråta.
Sida: 1, 2.