2012
Roland Emmerich är inte direkt känd för subtila filmer. Efter påkostade effektorgier som Day after Tomorrow och Independence Day nöjer han sig inte med småsmulor utan plockar nu fram hela effektarsenalen.
Hittade 60 dissningar, visar 1-10.
Roland Emmerich är inte direkt känd för subtila filmer. Efter påkostade effektorgier som Day after Tomorrow och Independence Day nöjer han sig inte med småsmulor utan plockar nu fram hela effektarsenalen.
Efter Death Proof var förhoppningarna stora på att Quentin Tarantino skulle återvända till vita duken med ett mästerverk, och hypen blev inte direkt mindre av att Brad Pitt hoppade på tåget. Resultatet är inget mästerverk men ändå ett rejält knippe underhållning.
Guy Ritchie är tillbaka efter succéer som Lock Stock och Snatch. Precis som hans tidigare filmer är det ett virrvarr av snabba klipp, vassa repliker och en lagom osammanhängande historia med diverse lösa karaktärer som givetvis drabbar samman i slutet. Som en brittisk Tarantino släpper han lös rollfigurerna i ett intet ont anande London där de fäller klassiska oneliners utan att darra på läppen.
En av mina favoritscener i Terminator 2 var inledningen där vi får se en ärrad John Connor blicka ut över slagfältet. Precis som resten av universum blev jag besviken på T3 där John Connor hade gått från stenhård ledare till mjäkig identitetskrisare. Men vi visste ju att någonstans på vägen måste han ju ge fotot av Sarah till Kyle och få sitt ansiktsärr, så hoppet levde om en uppföljare och i denna ålder av halvtaskiga prequels var det sålunda dags.
Inte ens gamla avklarade filmidéer får vila i frid utan grävs upp på nytt av uttråkade manusarkeologer. Denna historia utspelas några år efter andra Mumien-filmen och den dynamiska duon ska låtsas vara avdankade i sitt slott. Men efter en snabb tur till Shanghai brakar eländet löst igen och – hör och häpna – de får ännu en mumie att bekämpa. Har vi hört den förut?
Det är både oväntat och upplyftande att se en film om ärkeänglar mynna ut i blodig hylsaction. En jämförelse med Constantine är oundviklig och rollfiguren Gabriel är rejält annorlunda jämfört med Tilda Swintons tolkning. Istället för en feg ränksmidare är han här istället en beväpnad hämnare som påminner om en blandning mellan Neo och Charles Bronson.
Efter succén med Casino Royale var det självklart att det skulle komma ännu en Bondfilm med Daniel Craig. Handlingen tar direkt vid där Casino Royale slutade och ger en kontinuitet som man oftast saknade i de gamla Bondfilmerna.
Efter en något trevande inledning så är Harrison Ford tillbaka med glimten i ögat och hatten full av spindelväv. Nazisterna är historia och den här gången är det ryssarna som får vara bad guys.
Minns ni Kurt Wagner från X-Men 2? Bamf-bamf och så var han på ett annat ställe. Men den här gången är det inte en blå smurf med svans som har fått förmågan att teleportera sig, utan en hungrig ung man med allt annat än nobla avsikter. När han inte rånar banker solar han på Sfinxen, surfar på Fiji och tar en öl i London – allt på samma dag.
Westernfilmer hör inte till vanligheterna nu för tiden. Förra året kom lite otippat en western med Brad Pitt som Jesse James, som oväntat nog var en av de vackraste filmerna 2007.