Into The Wild

Handling

En ung man kapar alla sina band med civilisationen och ger sig iväg till Alaska.

Reines dom

Det lät så bra på pappret. Jag såg verkligen framemot den här filmatiseringen av Jon Krakauers bok. Sean Penn kan vara grymt duktig när han är på rätt humör och historiens Kerouaciska drag tilltalade mig. Handlingen är baserad på en verklig händelse och riktiga fotografier dyker faktiskt upp i filmen.

Emile Hirsch spelar Christopher McCandless, en ung man som lämnar människobyn efter examen och självmant väljer ett liv i exil från civilisationen. Han klipper sönder sina plastkort, bränner sina kontanter och promenerar iväg med riktning mot Alaska.

På vägen dit möter han en samling outsiders, vilket beskrivs den dagbok som berättelsen har baserats på. Penn har öga för detaljer, som t.ex. att den lastbilschaffis som tar upp den liftande McCandless spelas av samme man som plockade upp den riktige McCandless för 18 år sedan.

Så långt låter allt bra. Men tyvärr blir det oftast bara fattigt och kvasifilosofiskt. Det som kunde varit berättelsen om en idealistisk ung man med filosofiska undertoner och skarpa iakttagelser om dagens samhälle blir snarare en dussinstory om en grabb som borde få en Darwin Award för att han ger sig ut i vildmarken utan minsta antydan till förberedelse.

För den som är intresserad står den övergivna bussen kvar på Stampede Trail utanför Denadi National Park i Alaska. Däremot är det inte den som förekommer i filmen, utan den kopian finns hemma hos Gordon Carlson i Cantwell.

Omdöme: Två små bär

Kommentarer

  • avatar
    Maria
     (30 sep 2008)

    Personligen tycker jag att du inte kunde ha mera fel, Reine.
    Det här var verkligen berättelsen om en kompromisslös idealist som följde sin övertygelse till det bittra slutet.
    Aldrig någonsin vacklade han i sin övertygelse och när sanningen griper tag i honom om att kompromisslösheten faktiskt har sitt pris, och allt redan är för sent, då rinner tårarna på mig.
    Den är vacker, hård och mjuk. Penn har lyckats med att fömedla såväl hans naiva och idealistiska sida som den sårbara och ack så mänskliga sidan.
    Referenserna till bland andra London och framförallt Thoreu, som själv valde bort gemenskapen och levde eremitliv gör att berättelsen absolut inte saknar filosofiska undertoner. Hur är vi menade att leva? Hur ska vi förhålla oss till varandra? Enligt Sartre och existentialismen bör vi alla ytterst ta vårt ansvar som individer och skapa vår egen sanning om livet. Ingen mänsklig relation eller samhällelig moral ger oss svar på hur vi bör leva våra liv, det finner vi i oss själva.
    Sartre menar att endast människan har den unika egenskapen att fylla sin framtid med ett eget valt innehåll, vi besitter en frihet som vi ytterst ansvarar för och samtidigt har ångest inför.
    Och precis som i ”Flugorna” (Sartre), tycks det som om den ultimata friheten kommer till oss i det ögonblick då vi accepterar döden.

  • avatar
     (30 sep 2008)

    Nej jag håller med er båda – dels kan det väl inte bli mer än åskådliggjord filosofi i en film (av den här typen), dels behandlar ju filmen i första hand om en extrem lösning på tonårsproblemen (Det är ju flykten ifrån föräldrarna som är den primära psykologiska orsaken till den senare ”samhällsflykten”). Så även om det finns Roussauisk filosofi i kulörta undertoner, har Penn, vilken ständigt återkommer till rebellen i sina roller etc, fokuserat på det psykologiska.
    Vilket i sig inte gör filmen dålig – tvärtom!

  • avatar
     (13 okt 2008)

    Jag är glad att ni gillar den! Själv hade jag som sagt mycket höga förväntningar pa berättelsen ända sedan jag fick höra talas om att den skulle filmatiseras.
    Sartre i all ära, men jag tycker dock att de filosofiska undertonerna är alldeles för svaga och förvrängda för att bli intressanta, men å andra sidan kan det bero på att mitt ringa intellekt är inkapabelt att tillgodogöra sig alla djupdykningar.