Dissningar under år 2007

Harry Potter and the Order of the Phoenix

Dags för ännu ett år på Hogwarts. Få se nu, är allt på plats? Inledning hos familjen Dursley: Check. Någon mystisk fara som hotar enbart Harry: Check. Skäggig gubbe som välkomnar eleverna till ännu ett år: Check. Potterfilmerna känns som en skiva på repeat, där man försöker skyffla om pusselbitarna så att det inte skall kännas alltför välbekant.

Transformers

För tjugo år sedan fanns det små plastrobotar i leksaksbutikerna. Dessa kunde göras om till diverse fordon i bästa Rubiks kub-stil och var omåttligt populära och en hitech-konkurrent till He-Man. Eftersom det är svårt att göra tjugometersrobotar som förvandlas till bilar så har det tidigare inte blivit någon film på temat, och med tanke på hur usel He-Manfilmen med Dolph Lundgren blev så kanske vi skall vara tacksamma för den saken. Utöver en halvtaskig serie var det enda som kom en animerad långfilm, som dessutom vanvördigt nog blev Orson Welles sista framträdande.

BloodRayne

Uwe Boll är tillbaka! Det är förstås fantastiskt dåligt, men inte riktigt lika genomuselt som Alone in the dark. Boll tror säkert att folk ser den här filmen för att se Kristanna Loken i tajt läderdräkt, men i själva verket är det komik på hög nivå som lockar. Jag har sällan skrattat så mycket som när jag sett en Boll-film. Det är så genomruttet dåligt att men vrider sig av skratt mest hela tiden.

Pirates of the Caribbean 3 – At World’s End

Inte helt oväntat kommer det en trea efter cliffhangern som avslutade tvåan. Jack Sparrow togs som bekant av Kraken och nu är hans besättning fast besluten att hämta tillbaks honom från dödsriket. Det välbekanta gänget får även förstärkning av skäggot Barbossa från ettan, den mystiska Tia Dalma och självaste Chow Yun-Fat.

Zodiac

David Fincher är mannen bakom mästerverk som Se7en och Fight Club, men den här gången har han tagit sig vatten över huvudet. De två nämnda filmerna kändes fräscha när de kom men Zodiac är mest trött och oengagerande. Man kan ju undra vad han tänkte när han valde att göra ännu en filmatisering av ett olöst fall från 60-talet?

A Good Year

Ridley Scott var förr ett respekterat namn med mästerverk som Alien och Bladerunner i bagaget. Sedan dess har han visserligen gjort filmer som Gladiator, men å andra sidan trampat i lort med skräp som G.I. Jane och Black Hawk Down. Nu är det dags igen och jag var skeptisk redan innan filmen hade börjat. Redan tre minuter in i filmen visade det sig att jag hade rätt.

Rocky Balboa

Detta är förmodligen en av de mest onödiga filmer som någonsin gjorts. Rocky 5 knöt ihop säcken ordentligt med sitt slut där Rocky Sr och Jr vandrar förbi Rocky-statyn på trappan till Philadelphia Museum of Art. Här kommer plötsligt en sjätte del och jag antar man valt att inte skriva ut siffran av rena pinsamhetsskäl, för hur många filmserier har lyckats med en bra uppföljare, för att inte säga hela fem uppföljare? Efter grymma motståndare som Clubber Lang och Ivan Drago undrar man ju lite vem Rocky skall slåss mot den här gången? Hulk?

300

Slaget vid Thermophyle har fått en ny tolkning. Frank Millers serieförlaga från 1998 gör inget försök att vara historiskt korrekt, utan öser istället på med blod, svett och spjut. Detta har förstås fått en och annan historiker att rasa, för att inte tala om hur sura Iran är för persernas framtoning. Men för den som diggar Miller hellre än Herodotos och kan tänka sig att se lite serietidningssvåld är detta rätt film.

Blood Diamond

För ovanlighetens skull har vi äntligen en film som utspelar sig i Sierra Leone och Kapstaden, även om den till största delen är inspelad i Moçambique. Djimon Hounsou spelar fiskaren som hittar en ovanligt stor diamant, och eftersom människor är människor blir det förstås huggsexa om stenen. Leonardo DiCaprio är en cynisk diamant­smugglare, av typen Han Solo möter Mick Dundee. Han får nys om diamanten och Jennifer Connellys reporter får nys om DiCaprio. Trion är förvånansvärt trovärdig i sina roller och det blir inte sämre när Arnold Vosloo dyker upp (Mumien, ni vet).

The Fountain

Darren Aronofsky, mannen bakom underskattade Pi och Requiem for a dream, är tillbaka. Han väljer inte den lätta vägen utan slår till med ett svulstigt verk om liv och död, en film som är både vacker och sorgsen. ”Requiem for a fountain”, som mitt biosällskap uttryckte det. Dock inte att förväxla med Ayn Rands Fountainhead.

Fler sökresultat

Sida: 1, 2, 3, 4, 5.