Transformers

Handling

Gigantiska robotar strider mot varandra och några klantiga människor hamnar förstås mitt i smeten.

Reines dom

För tjugo år sedan fanns det små plastrobotar i leksaksbutikerna. Dessa kunde göras om till diverse fordon i bästa Rubiks kub-stil och var en populär hitech-konkurrent till den mer barbariske He-Man. Eftersom det är svårt att göra tjugometersrobotar som förvandlas till bilar så har det tidigare inte blivit någon film på temat, och med tanke på hur usel He-Manfilmen med Dolph Lundgren blev så kanske vi skall vara tacksamma för den saken. Utöver en halvtaskig serie var det enda som kom en animerad långfilm, som dessutom vanvördigt nog blev Orson Welles sista framträdande.

Dagens datorgrafik har plötsligt gjort robotfilm möjlig och då vädrar producenterna morgonluft (läs dieselånga). Med högoktaniga skräpactionfilmer som Pearl Harbor i portfolion var Michael Bay det perfekta valet för den här typen av semesterrulle. Han öser på med riktigt välgjorda robotar som slår sönder Los Angeles och varandra. Som vanligt har han även gödslat friskt med fåniga bifigurer, exempelvis en blond kryptolog som knäcker koder tack vare sin lipgloss.

Alla går bara till biografen för robotarnas skull, och det är en välbekant ensemble som rullar upp på scen. Mest känd är förstås den överpräktige Optimus Prime, ledaren för de goda Autoboterna. Han är en märklig blandning av Lincoln, Gandhi och Rambo. Han ber om ursäkt för att han råkar trampa på gräsmattan, men kort därefter trycker han skoningslöst ett svärd in i huvudet på en annan robot. Rösten görs av Peter Cullen till alla hardcorefans stora lycka eftersom han gjorde Optimus röst även i den gamla tv-serien. Vi har alltså en stor hjälterobot som är lackerad i amerikanska flaggans kulörer och vecklas ut till en klassisk Mack-truck. Dessutom spelas pompös heroisk musik så fort han visar avgasrören. Som alla smygpremiärer med rang fanns det förstås en skara geeks, som exempelvis den medelålders mannen med Optimus Prime-hjälm i plåt (hans fru var mindre road) som ställde sig upp och skrek av lycka när Optimus visade sig för första gången.

Sedan kommer en annan soptunna flygandes. Megatron är Optimus ärkefiende och hans enkelspåriga favoritnöje är att krossa och erövra. Han har ett gäng underhuggare i form av stridsflyg, tanks och skorpioner (!). Bland alla gigantiska robotar har man dessutom klämt in en liten irriterande Gremlins-liknande sak, som skall vara filmens comic relief a la Jar Jar Binks.

Produktplaceringen är förstås riktigt uppenbar. Det värsta är ändå en Nokia-mobil som transformeras till en ond liten robot och börjar skjuta kulor! Jag är tveksam till hur bra reklam det är egentligen, även om den sortens mobil säkert skulle tilltala en särskild målgrupp. Dessutom ser vi telefonkiosken som blir robot samt även en XBox som förvandlas, komplett med autentiskt bootljud! Lite charmigt är det också att den gamla taglinen ”more than meets the eye” dyker upp som patetisk raggningsreplik.

Dialogen är usel bortom Thunderdome

Vad gäller datoreffekterna så har det hänt en hel del sedan Tron från 1982, men det räcker inte för att rädda det hela. De logiska luckorna finns överallt, patriotismen är minst sagt överdriven, dialogen är usel bortom Thunderdome och som grädde på moset lyckas robotarna tanka upp ett virus till jänkarnas försvarsnätverk i bästa Independence Day-stil.

Men å andra sidan, vill man se stora robotar skjuta varandra till metallspån så fungerar säkert konceptet.

Omdöme: Två rullande star spangled banners