Hittade 42 dissningar, visar 21-30.
Dags för ännu ett år på Hogwarts. Få se nu, är allt på plats? Inledning hos familjen Dursley: Check. Någon mystisk fara som endast hotar Harry: Check. Skäggig gubbe som välkomnar eleverna till ännu ett år: Check. Potterfilmerna känns som en skiva på repeat, där man försöker skyffla om pusselbitarna så att det inte skall kännas alltför välbekant.
För tjugo år sedan fanns det små plastrobotar i leksaksbutikerna, som kunde förvandlas till diverse fordon som en Rubiks kub med hjul. Eftersom det är svårt att göra tjugometersrobotar som förvandlas till bilar så har det inte blivit någon film på temat, men dagens datorgrafik har plötsligt gjort detta möjligt och då vädrar producenterna morgonluft (läs dieselånga).
Uwe Boll är tillbaka! Det är förstås fantastiskt dåligt, men inte riktigt lika genomuselt som Alone in the dark. Boll tror säkert att folk ser den här filmen för att se Kristanna Loken i tajt läderdräkt, men i själva verket är det komik på hög nivå som lockar. Jag har sällan skrattat så mycket som när jag sett en Boll-film. Det är så genomruttet dåligt att men vrider sig av skratt mest hela tiden.
Inte helt oväntat kommer det en tredje del efter cliffhangern som avslutade den andra Pirates-filmen. Jack Sparrow togs som bekant av Kraken och nu är hans besättning fast besluten att hämta tillbaks honom från dödsriket. Det välbekanta gänget får även förstärkning av skäggot Barbossa från första filmen, den mystiska Tia Dalma och självaste Chow Yun-Fat.
David Fincher är mannen bakom mästerverk som Seven och Fight Club, men den här gången har han tagit sig vatten över huvudet. De två nämnda filmerna kändes fräscha när de kom men Zodiac är mest trött och oengagerande. Man kan ju undra vad han tänkte när han valde att göra ännu en filmatisering av ett olöst fall från 60-talet?
Ridley Scott var förr i tiden ett respekterat namn med mästerverk som Alien och Blade Runner i bagaget. Sedan dess har han visserligen gjort filmer som Gladiator, men å andra sidan trampat i lort med skräp som G.I. Jane och Black Hawk Down.
Detta är förmodligen en av de mest onödiga filmer som någonsin gjorts. Rocky 5 knöt ihop säcken ordentligt med sitt slut där Rocky Sr och Jr vandrar förbi Rocky-statyn på trappan till Philadelphia Museum of Art. Här kommer plötsligt en sjätte del från döda vinkeln. Jag antar man valt att inte skriva ut siffran av rena pinsamhetsskäl, för hur många filmserier har lyckats med en bra uppföljare, för att inte säga hela fem uppföljare?
Slaget vid Thermophyle har fått en ny tolkning. Frank Millers serieförlaga från 1998 gör inget försök att vara historiskt korrekt, utan öser istället på med blod, svett och spjut. Detta har förstås fått en och annan historiker att rasa, för att inte tala om hur sura Iran är på persernas framtoning.
För ovanlighetens skull har vi äntligen en film som utspelar sig i Sierra Leone och Kapstaden, även om den till största delen är inspelad i Moçambique. Djimon Hounsou spelar fiskaren som hittar en ovanligt stor diamant, och eftersom människor är människor blir det förstås huggsexa om stenen.
Darren Aronofsky, mannen bakom underskattade Pi och Requiem for a dream, är tillbaka. Han väljer inte den lätta vägen utan slår till med ett svulstigt verk om liv och död, en film som är både vacker och sorgsen. ”Requiem for a fountain”, som mitt biosällskap uttryckte det. Dock inte att förväxla med Ayn Rands bok Fountainhead.