Dissningar under år 2006

The Descent

Det här är ännu en lågbudgethistoria av Neil Marshall, snubben bakom den utmärkta varulvsfilmen Dog Soldiers. Jag gillar konceptet med att en bra film skall vara mer beroende av ett intressant manus än av en fet plånbok, men den här gången är resultatet lite för tunt.

Match Point

Det är något märkligt med den här filmen. För att vara en Woody Allen-film känns det verkligen inte som Woody Allen. Den utspelas i London, inte New York. Det finns flera rollfigurer utan hispiga neuroser. Och så det mest underliga: Den är bra. Förvånansvärt bra.

V for Vendetta

För något decennium sedan läste jag ett seriealbum som verkligen skiljde sig från mängden, som fick mig att slå ihop pärmarna med ett leende på läpparna. Det var Alan Moores ena mästerverk V for Vendetta (det andra är Watchmen), som nu har blivit film till Alans stora förskräckelse.

Underworld 2: Evolution

Efter ettan var jag lite fundersam på vad de skulle ta sig till i den självskrivna efterföljaren. Viktor hade trillat av pinnen och nu var det dags för Marcus att ta plats på scenen som den enda kvarlevande bland de äldre styrande vampyrerna. Tyvärr har Stora Uppföljareförbannelsen drabbat även Underworldgänget.

Zathura

Det finns inga bortförklaringar. Detta är en pinsamt uppenbar ripoff på Jumanji, men där Robin Williams-filmen hade publikfriande vettvillingar som Van Pelt har vi här istället en fånig robot som går runt och försöker ta kål på två korkade barn – och misslyckas… Att dess röst tillhör självaste Frank Oz spelar ingen roll, när den mest låter som roboten från Lost in Space utan att ens säga "Danger, Will Robinson" en enda gång.

Frostbiten

Äntligen dags på scen för något så ovanligt som svensk vampyrfilm. Det som är mest ovanligt är det faktum att filmen, hör och häpna, inte suger elefanter genom sugrör. Givetvis är de vanliga skrämselklichéerna närvarande hela tiden, men samtidigt driver man lite med vampyrmyten och dess överflöd av vitlök, kors, speglar och så vidare. Det är befriande med smala filmer som inte tar sig själva på allvar.

Casanova

Ännu en film om Casanova. Finns det något som gör att den här skiljer sig från mängden? Nja. Venedig är vackert och en perfekt kuliss, men tyvärr utspelas nästan alla scener på den utslitna Marcusplatsen och de båda lejonen ser väldigt slitna ut för att vara 1800-talet.

Dungeons & Dragons 2

Bortsett från titeln och Damodar, märkligt nog utan de blå öron som gjorde att han stack ut i första filmen, har den här filmen inget gemensamt med föregångaren, men det spelar ingen roll för det här är en katastrof utan motstycke. Handlingen är så hjärtskärande intelligensbefriad att till och med Uwe Boll skulle börja gråta.

Walk the Line

Med en titel lånad från den 50 år gamla singeln "I walk the line" gör filmen om Cash entré. Jag undrade just när den skulle dyka upp. Det är ju två år sedan han försvann och filmbolagen brukar inte vara långsamma i sådana här sammanhang.

Serenity

Joss Whedon, pappa till både Buffy och Angel, skapade serien Firefly som lades ner efter bara 11 avsnitt men fick en trogen skara fans. Det är inte en ny Star Trek-variant utan snarare känns det som om Sergio Leone väntar runt hörnet. Familjen Macahan ute i rymden, typ. De vanligtvis blänkade skeppen har bytts ut mot gamla slitna rishögar som tuffar runt i galaxen.

Fler sökresultat

Sida: 1, 2, 3.