V for Vendetta

Handling

En maskerad man sätter skräck i Londons statsapparat.

Reines dom

För länge sedan läste jag ett seriealbum som verkligen skiljde sig från mängden. Det var Alan Moores ena mästerverk V for Vendetta (det andra är Watchmen), som nu har blivit film till Alans stora förskräckelse. Givetvis har det gjorts en rad förändringar för att anpassa boken till filmformat, och Wachowski-bröderna kände sig nog tvungna att slänga in lite popcornstuff i form av slowmotion-rörelser och överdrivna slagsmål.

Intressant nog har beskrivningen av huvudpersonen förvandlats från anarkist till terrorist, inte helt oväntat i dessa post-9/11-dagar. Egentligen är det ganska modigt att göra en film som handlar om terrorism och bomber på Londons tunnelbana. Slutet lider också av de förändringar som gjorts i manus, vilket förvandlar uppgörelsen till en fånig shootout a la OK Corral. Däremot vägdes det upp av folkmassorna som invaderade Parliament Square, vilket var riktigt maffigt gjort. Jag har väntat på att få se den scenen ända sedan de första spionbilderna läckte ut från inspelningen för över ett år sedan.

Nu kanske jag låter kritisk, men sanningen är att detta är en smart politisk thriller. Huvudpersonen V bär dessutom mask och brister ut i långa Shakespearemonologer under hela filmen, vilket faktiskt gör det hela ännu bättre, tro det eller ej. V är en tragisk hjälte som påminner om Roy Batty: karismatisk, vältalig och borderline-psykopatisk. Ett ljus som brinner dubbelt så starkt varar hälften så länge, som Eldon Tyrell uttryckte det i Blade Runner. Man vet från första början vart det hela kommer ta vägen, men det fångar på något vis hela essensen. Hugo Weaving spelar den mystiske V, vilket man inser så fort han visar sig. Dock ser man inte ansiktet eftersom han bär en Guy Fawkes-mask under hela filmen, men rösten går det inte att ta miste på. Fattades bara ett ”Mr Anderson”.

Resten av besättningen är förvånansvärt lika förlagans tecknade nunor. Natalie Portman gör ett bra jobb och Stephen Fry, av alla människor, dyker något oväntat upp. Det sprejas röda ”V” på väggarna, vilket för tankarna till den gamla tv-serien V.

Jag hade alltför stora förväntningar på den här filmen och blev därför aningen besviken, men det är ändå riktigt bra. Får se hur Alan Moores andra mästerverk Watchmen lyckas som film, när det nu blir av.

Omdöme: Fyra masker