Hittade 30 dissningar, visar 21-30.
Det här är ännu en lågbudgethistoria av Neil Marshall, snubben bakom den utmärkta varulvsfilmen Dog Soldiers. Jag gillar konceptet med att en bra film skall vara mer beroende av ett intressant manus än av en fet plånbok, men den här gången är resultatet lite för tunt.
Det är något märkligt med den här filmen. För att vara en Woody Allen-film känns det verkligen inte som Woody Allen. Den utspelas i London, inte New York. Det finns flera rollfigurer utan hispiga neuroser. Och så det mest underliga: Den är bra.
Alan Moores gamla mästerverk V for Vendetta har blivit film till Alans stora förskräckelse. Givetvis har det gjorts en rad förändringar för att anpassa serieboken till filmformat, och Wachowski-bröderna kände sig nog tvungna att slänga in lite popcornstuff i form av slowmotion-rörelser och överdrivna slagsmål.
Efter den första Underworld-filmen var jag lite fundersam på vad de skulle ta sig till i den självskrivna efterföljaren. Viktor hade trillat av pinnen och nu var det dags för Marcus att ta plats på scenen som den enda kvarlevande bland de äldre styrande vampyrerna. Tyvärr har Stora Uppföljareförbannelsen drabbat även Underworldgänget.
Det finns inga förmildrande omständigheter. Detta är en pinsamt uppenbar ripoff på Jumanji, men där filmen med Robin Williams hade publikfriande vettvillingar som Van Pelt har vi här istället en fånig robot som går runt och försöker ta kål på barn.
Äntligen dags på scen för något så ovanligt som svensk vampyrfilm. Det som är mest ovanligt är det faktum att filmen, hör och häpna, inte suger elefanter genom sugrör. Givetvis är de vanliga skrämselklichéerna närvarande hela tiden, men samtidigt driver man lite med vampyrmyten och dess överflöd av vitlök, kors, speglar och så vidare. Det är befriande med smala filmer som inte tar sig själva på allvar.
Ännu en film om Casanova. Finns det något som gör att den här skiljer sig från mängden? Nja. Venedig är vackert och en perfekt kuliss, men tyvärr utspelas nästan alla scener på den utslitna Markusplatsen.
Bortsett från titeln och Damodar, märkligt nog utan de blå öron som gjorde att han stack ut i första filmen, har den här filmen inget gemensamt med föregångaren, men det spelar ingen roll för det här är en katastrof utan motstycke. Handlingen är så hjärtskärande intelligensbefriad att till och med Uwe Boll skulle börja gråta.
Med en titel lånad från den 50 år gamla singeln "I walk the line" gör filmen om Cash entré. Jag undrade just när den skulle dyka upp. Det är ju två år sedan han lämnade oss och filmbolagen brukar inte vara långsamma i sådana här sammanhang.
Joss Whedon, pappa till både Buffy och Angel, skapade serien Firefly som tyvärr lades ner efter bara 14 avsnitt men fick en trogen skara fans. Det var inte en ny variant av Star Trek utan kändes snarare som om Sergio Leone väntade runt hörnet.