Denna film är lätt att förväxla med The Prestige, den bullriga filmen om två konkurrerande magiker. Men till skillnad från sin kusin är detta en långsam och trollbindande charmig berättelse där subtila ledtrådar spelar mer roll än dyra effekter.
Oliver Stone är ju inte direkt en man som är konflikträdd och nu är han tillbaka med ännu en film som många har åsikter om. Manuset påstås vara baserat på den sanna historien om två brandmän som begravdes under rasmassorna när WTC-tornen föll. Hur det än ligger till med den saken är det en väldigt amerikansk film han lyckats åstadkomma.
Ännu en gång väljer Woody Allen att överge sitt älskade Manhattan och har återigen castat Scarlett Johansson i London. Istället för förförisk amerikansk aktris (Match Point) så är hon denna gång en något tafatt journaliststudent. Tillsammans med magiker-wannabeen Sid, spelad av Woody Allen själv, undersöker hon en ledtråd hon fått från en död journalist: Den omtalade tarotkort-mördaren som sprider skräck i staden påstås vara aristokraten Peter Lyman, avslaget spelad av Hugh Jackman.
De flesta minns väl åttiotalsserien om Miamisnutarna Sonny Crockett och Rico Tubbs, affischpojkar för den tidens klädmode som lade grunden till en hel del andra serier. Det som gjorde att jag faktiskt hade förväntningar på denna remake var att den skulle regisseras av Michael Mann, mannen bakom bra saker som Collateral och Heat, för att inte tala om det faktum att han faktiskt var producent för den gamla Miami Vice-serien.
Få Bondfilmer har väl varit så kritiserade innan premiären. Inte nog med att man filmar om en gammal film (det har ju hänt förut), utan man sätter in en ung och halvblond Bond. Fansen rasade men jag gillade idén.
I kölvattnet efter Sagan om ringen och Narnia kommer nästa fantasyspektakel. Det hela baseras på en bok av Christopher Paolini, skriven redan vid nitton års ålder. För den som har minsta lilla koll kommer det inte som en överraskning att det är ett lättsmält hopkok av de allra vanligaste ingredienserna i fantasysoppan.
Efter framgången med Lost in Translation var förväntningarna skyhöga på Sofia Coppola. Men varför hon valde att göra en film om Marie Antoinette är bortom min ringa intelligens att förstå.
Så var det dags för femte filmen av Shyamalan och nu börjar det väl räcka snart. Sjätte Sinnet var ju helt ok men sedan gick det snabbt utför. Den här rullen är inte helt oväntat hans sämsta. När jag tog en titt på framtida filmer i början av året så utmanade jag Shyamalan att hålla sig borta från en massa plottwistar. Han verkar ha hört mig för den här gången finns det inga sådana.
Eftersom jag dyrkar både Lost in Translation och New York så såg jag fram emot den här rullen med ganska stora förväntningar. Till viss del var filmen ungefär som väntat: En slags kombination av Lost in Translation och Before Sunrise. Med andra ord: Långsam, charmig och förutsägbar.
Före filmen visades trailern för Miami Vice, vilket klargjorde en viktig skillnad: Båda är remakes av välkända ikoner, men regissörerna har valt olika väg. Till skillnad från Michael Mann i Miami Vice har här Bryan Singer strävat efter att vara så lik den första filmen som möjligt.