Casino Royale

Handling

Terroristbankiren Le Chiffre arrangerar en stor pokertävling i Montenegro och MI6 skickar dit sin bäste pokerspelare, den nykläckte agenten James Bond.

Reines dom

Få Bondfilmer har väl varit så kritiserade redan före premiären. Att man valde en historia som redan hade filmats 1967 höjde ett och annat ögonbryn, trots att ingen lär gilla förlagan med Peter Sellers. Allra mest kritik fick stackars Daniel Craig, inte minst för sin hårfärg. Brittisk skvallerpress när den är som värst. Men gnällspikarna fick snart hålla tyst när hyllningarna tilltog och recensenterna kallade den för av de bästa Bondfilmer som gjorts.

Efter framgångarna med Bourne-filmerna har producenterna bestämt sig för att uppgradera Bond till 2000-talet. Daniel Craig är betydligt mer pumpad än sina föregångare, vilket sätter nivån för en mer fysisk Bond. Till skillnad från artiga gentlemannaagenter som Roger Moore är det inga fåniga karate-wannabe-hugg som gäller, utan Craig kör med varje smutsigt trick i boken för att få ner sina motståndare. Precis som i verkligheten gör de förstås detsamma vilket får Bond att åka på en hel del stryk och bloda ner sin smoking. Något överraskande drabbas denna Bond av en hel del motgångar, till skillnad från sina ostoppbara föregångare.

Under de första minuterna får vi se hur Bond utför sina första två mord och därmed uppgraderas till dubbelnolla med licens att döda. Vi får sedan följa den nyutexaminerade agenten på hans första utmaning, hans första martini och så vidare. Sakta men säkert ser vi den traditionella Bondkaraktären växa fram när den kaxige gröngölingen förvandlas till iskall mördare. Efter en oändlig pokerduell byter filmen karaktär i andra halvan, som påminner en del om Hemingways Farväl till vapnen.

Mads Mikkelsen är kvällens bad guy och eftersom alla Bondskurkar måste ha någon speciell gimmick så har han fått ett blödande öga (resten av alternativen var redan upptagna). Som alltid vistas Bond i spännande miljöer: Stränder i Bahamas, kanaler i Venedig, byar i Madagaskar och så förstås titelns casino i ”Montenegro” (som dock är inspelat i Tjeckien). Den observante kan även skymta Richard Branson i en kort cameo på Miamis flygplats.

Q och hans fåniga prylar är borta, vilket bidrar till att resultatet ibland känns som en helt vanlig actionfilm. Det tar dessutom ganska länge innan någon Bondkänsla infinner sig, men å andra sidan tror jag att filmen vinner på det. Detta kan vara en välbehövlig nystart för filmhistoriens mest seglivade filmserie, ungefär som med Batman Begins.

Omdöme: Fyra blödande ögon