Hittade 40 dissningar, visar 1-10.
De gamla barnböckerna av C.S. Lewis har blivit film och därmed kan jag egentligen sätta punkt, eftersom det nämligen beskriver hela filmen. Det är en barnfilm som är gjord med stor kärlek till bokförlagan, även om den ibland tar sig friheter med berättelsen.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men detta är faktiskt en film som man borde ha klippt ner ordentligt. Och då menar jag inte några småklipp här och där, utan snarare en timme eller två! Långa transportsträckor, onödiga scener och en oändlig ström av närbilder som aldrig tar slut gör att det känns som en dyr exklusiv burk med målarfärg som har smetats ut över ett helt kvarter.
Harry Potter är tillbaka på sitt fjärde år på Hogwarts, vilket förstås medför att detta är fjärde delen i serien. Skådespelarna växer upp i jämn takt med sina rollfigurer vilket är ett mycket lyckat grepp.
Andreas Wilson är tillbaka och denna gång har han tagit sig från fiktiva Stjärnsberg till en annan gammal läroverksinstitution. Han spelar en student på polishögskolan som under sitt sista år råkar bli meddragen i en mordutredning. Spåren leder till studentkretsar i Uppsala och Andreas låter sig bli inskriven som student för att snoka från insidan.
Känslan av att se Doom hänger ihop med kommentaren jag hörde bakom mig strax innan filmen började: "Ööh, de e bara typ tre brudar härinne, höhö". Så sant. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå varför. Ett annan kvalitetsintryck infinner sig när ett tiotal människor är uppe och joggar runt under filmens gång, kanske skall de ut och leta spypåsar?
Det här var inte alls så fyrdubbelt fantastiskt som det låter, utan snarare en lättsam sörja. De trista rymdresenärerna får superkrafter som de präktigt nog väljer att använda i det godas tjänst.
När det gäller den här typen av film finns det tre kategorier av åskådare: Dels de som med näsan i vädret fnyser och påpekar att det minsann heter anime, dels de som brukar säga att de gillar animerat (även om det inte är fråga om animerat i form av datorgenererat, eftersom det är gjort för hand), och så de som helt enkelt drar allt över en kam och avfärdar det hela som tecknat och därmed ovärdigt att besudla sina ögon med.
Historien lät ganska uthärdlig på papper, men så fort McConaughey visar sin solbrända lekamen förvandlas rullen snabbt till två timmar lång tandkrämsreklam. Han struttar runt i öknen med Penélope Cruz på jakt efter en båt från amerikanska inbördeskriget, och man kan inte bry sig mindre.
I fotspåren efter Short Cuts, Magnolia och Grand Canyon kommer ännu en film av samma typ. Under filmens gång följer vi en samling människor som till synes inte har något med varandra att göra, men deras berättelser vävs samman av händelser som för alltid kommer att förändra deras liv. Det handlar om människor, kort och gott.
Så var det dags för Tim Burtons spirituella uppföljare till Nightmare Before Christmas. Precis som det tidigare mästerverket finns det gott om snygga miljöer, minnesvärda karaktärer och ett lysande soundtrack av Danny Elfman. Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Christopher Lee återfinns bland skådespelarlistan som lånat sina röster och anletsdrag till figurerna.