Hittade 42 dissningar, visar 1-10.
Den tolvårige pojken Shaun mobbas i skolan men finner gemenskap i ett gäng. Han träffar deras ledare Combo, en aggressiv ex-fånge som blir den fadersgestalt som Shaun saknat. Det börjar lugnt med Ben Sherman-skjortor och Dr Martens-kängor, men snart övergår leken i blodig verklighet och Shaun tvingas ta ställning.
Så var det dags för julens fantasyepos. Efter framgångarna med Sagan om ringen, Narnia, Potter och Eragon så har turen kommit till Philip Pullmans trilogi. Precis som med många andra fantasyböcker så drar Pullman på sig kritik från kyrkligt håll, men det är inget som lyser igenom till filmversionen.
När jag fick höra talas om den här filmen kom jag att tänka på Michael Manns Heat från 1995. Den gången såg man fram emot mötet mellan Pacino och De Niro, som visade sig vara en ynka kvarts fikadialog på ett hak. Den här gången är det Ridley Scott som tussat ihop Denzel Washington och Russell Crowe på varsin sida av lagen. Även denna gång är det förstås en besvikelse och de båda giganterna möts först på slutet.
Redan av titeln förstår man att detta är mer i stil med Doom än något av Bergman. Går man och ser en film med en sådan titel bör man inte ha alltför stora förhoppningar, men jag hade ändå hoppats att de skulle lyckas pressa ut något bättre än detta.
Så var det dags för ännu en filmatisering av Beowulfsagan, denna gång med manushjälp från självaste Neil Gaiman. Lyckligtvis är det fysiskt omöjligt att göra en sämre version än Christopher Lamberts genomruttna Beowulf-rulle från 1999.
Milla Jovovich är tillbaka som Alice, en genetiskt manipulerad stridsmaskin som av någon anledning alltid hamnar bland hinkvis med zombies. Iain Glen repriserar sin roll som galen vetenskapsman och trots att resten av skådespelarna är nya ansikten i Resident Evil-sammanhang känns allting ändå välbekant.
Robert Rodriguez har tillsammans med Quentin Tarantino skapat en tvådelad hyllning till skräpfilmen. Kronologiskt sett utspelas den efter Death Proof och det finns några samband mellan rollfigurerna.
Tillsammans med polaren Robert Rodriguez har Quentin Tarantino skapat en tvådelad hyllning till sjuttiotalets grindhouse-filmer, där filmer av tveksam kvalitet visades rygg mot rygg på sunkiga biografer. För att få den rätta stämningen har de valt att använda repig film, klippningen är medvetet slarvig och under en stund i mitten går det över till svartvitt. Introt är läckert med med de typiska solglasögonen i vindrutan, men sedan börjar stämningen mattas av.
Ingen var väl förvånad över att det skulle komma en uppföljare trots att föregångaren var tämligen kass.
Äntligen en ny Neil Gaiman-filmatisering. Jag var inte helt nöjd med Mirror Mask och hade höga förväntningar på Stardust.
