Hittade 30 dissningar, visar 11-20.
Sex år efter MI2 verkade det sannerligen vara ett omöjligt uppdrag att göra en tredje del. Alien3-regissören Fincher ersattes av J.J. Abrams, den inte helt okände skaparen av Lost och Alias, och vips blev det en film till slut.
Inte helt oväntat kom det en uppföljare till första Pirates-filmen och det är en rivstart från början till slut. Håll i pirathatten när referenserna till första filmen susar förbi, annars missar du dem. en första filmen var ett gulligt matinéäventyr, men denna uppföljare är aningen mörkare i tonen.
Vad kan man säga? Uwe Boll har gjort det igen. Det hela sägs bygga på den gamla goda spelserien från Infogrames, som var ganska nyskapande under tidigt nittiotal och hade referenser till Cthulhu och annat gosigt. Men om du frågar mig så är det endast huvudpersonens namn som kvarstår, för detta är en rutten film som inte bör kasta smuts på spelens goda namn.
Kryssgänget är tillbaka för tredje och kanske sista gången, så nu sparas det inte på krutet. Brett Ratner har tagit över regissörstolen efter Bryan Singer och Halle Berry charmade honom till den milda grad att Storm har fått tusen gånger mer utrymme än i föregångarna, på bekostnad av James Marsden som knappt syns alls.
Så var det dags för ännu ett spel som blivit film. När det avslöjades för tre år sedan att spelet skulle bli film lät det intressant men jag blev snart skeptisk när det hela skulle regisseras av Christophe Gans, mannen bakom den minst sagt tveksamma Brotherhood of the Wolf. Lyckligtvis har han tagit sig i kragen och levererar här en tät och nästan sammanhängande film.
Att Dan Browns storsäljare skulle bli film var lika säkert som regn på midsommarafton. Det simpla konceptet handlar om att skriva en morddeckare för att fånga in den breda massan av mainstreamläsare, kasta lite skit på kristendomen och voila – du får rekordmånga köpare samtidigt som dina värsta kritiker ironiskt nog gör fantastisk reklam för boken genom bokbål och andra dumheter.
Milla Jovovich är tillbaka som actionhjältinna i denna blandning av Matrix, Aeon Flux, Kill Bill och så Millas eget flaggskepp Resident Evil. Snart blir det uppenbart att jämförelsen inte är det minsta rättvis. Trots att hon har en dräkt som ändrar färg ibland är det inte lika snyggt som Neo i Matrix.
Dave McKean och Neil Gaiman är ett bekant radarpar och det var inte utan viss bävan som jag satte mig för att se deras första filmmaterial väckas till liv. Skulle man lyckas fånga den speciella känsla som genomsyrar alla deras gemensamma verk?
Detta är något så härligt ovanligt som en rysk kassasuccé med vampyrer och annat trevligt. I en pompös inledning ser vi ljusets makter strida mot de onda på en stor bro i bästa Sagan om ringen-stil. De goda anförs av Geser, inte helt olik den ettrige Stinger från Top Gun både till utseende och attityd.
Den smått omaka trion är tillbaka på nya äventyr: Mammuten Manny, sabeltandade tigern Diego och sengångaren Sid har blivit dagisfröknar för diverse djur som lever i en mysig liten dal. Inte helt oväntat börjar isen att smälta och trion leder sin flock ut ur dalen för att undfly vattnet som för med sig två elaka odjur. Det ryktas om en stor båt långt borta som skall rädda alla djuren från floden, låter det bekant?
