Hittade 21 dissningar, visar 11-20.
Kryssgänget är tillbaka för tredje och kanske sista gången, så nu sparas det inte på krutet. Brett Ratner har tagit över regissörstolen efter Bryan Singer och Halle Berry charmade honom till den milda grad att Storm har fått tusen gånger mer utrymme än i föregångarna, på bekostnad av James Marsden som knappt syns alls.
Det här var inte alls så fyrdubbelt fantastiskt som det låter, utan snarare en lättsam sörja. De trista rymdresenärerna får superkrafter som de präktigt nog väljer att använda i det godas tjänst.
Batman är en återkommande seriefigur som har manglats sönder och samman under åtskilliga årtionden, även på vita duken. Det går ju i vågor, så tre år efter att Frank Miller styrt upp det hela med Dark Knight Returns dök Tim Burton, av alla människor, upp med en smått oväntad Michael Keaton bakom läderhuvan.
Plötsligt är Elektra tillbaks från underjorden och har tajtare kläder än någonsin. Hon har bytt skinnkläderna från Daredevil till de minimala röda stripor som pryder henne i de tecknade rutorna. Så fort Jennifer Garner rör sig är det i slowmotion, men ändå tillräckligt snabbt för att vinden skall lyfta hennes hår i stil med värsta schamporeklamen.
Så var det dags för ännu en filmatisering av en gammal Marvel-serie. Stan Lee lär skratta hela vägen till banken och samtidigt be en bön för att den här serietidningsvågen håller i sig. Punisher är väl inte en av de djupaste historierna: Familjefar förvandlas till Rambo efter en blodig avrättning av hans familj. Nästan lika IQ-befriat som ”Hulk krossa”.
Återigen en massa omotiverade och taskigt animerade sekvenser där en en snubbe i trikåer svingar sig mellan Manhattans ståltorn. Den här gången är det ännu mera fokus på hjältens personliga problem, vilket resulterar i alldeles för många scener som beskriver Parkers besvär i tillvaron. Givetvis är det här vardagsstrulet en viktig del i serien och därmed även i filmerna, men det är alldeles för utdraget.
Förnuft och känsla. Crouching Tiger. Gissa den tredje. Ang Lee är inte känd för några konservativa drag vad gäller val av filmprojekt, men frågan är om han inte tagit sig vatten över huvudet den här gången.
Redan de första sekunderna händer det saker. Nya tillskottet Nightcrawler, en blåmålad Alan Cumming med underhållande tysk brytning, skuttar högoktanigt runt inne i Vita Huset till tonerna av Mozarts Rekviem. Det sätter en fartfylld nivå som resten av filmen förgäves försöker komma ikapp.
I kölvattnet på succén X-Men för tre år sedan paddlar en rad Marvel-figurer fram på jakt efter snabba stålar. Daredevil påminner om filmatiseringen av Spiderman med konceptet ”ung snubbe i tajt superhjältedräkt känner Stort Ansvar och försöker rädda världen från ondska”.
Dags för ännu en Marvelfilm. Denna gång är det den gamle nätspinnaren som man ska försöka tjäna pengar på.