Spiderman

Handling

Klassens tönt blir biten av en radioaktiv spindel och får superkrafter.

Reines dom

Jag var från början aningen skeptisk mot det här projektet och efter att ha sett trailern blev jag om möjligt ännu mer avigt inställd till de datoranimerade nätsvingningarna mellan höghusen. Så kom hinkvis med positiva recensioner från klar himmel, vilket fick mig att höja mina förväntningar ett litet snäpp. Det visade sig vara ett misstag.

Spiderman är egentligen ingen usel film. Det mesta är hyfsat kompetent utfört och det är inga skådespelare som är totalt värdelösa eller malplacerade. Ändå lämnar rullen inget bestående intryck.

Tobey Maguire och Kirsten Dunst fungerar visserligen bra i sina huvudroller. William Dafoe har däremot den omöjliga uppgiften att gestalta en schizofren affärsman som klär ut sig i filmhistoriens värsta utstyrsel, vars formpressade magrutor får Batmans dräkt att se ut som en pyjamas. Hans skurkkaraktär, Green Goblin, har ett otroligt enerverande skratt som ständigt återkommer när man minst anar det, ungefär som Glassbilens traditionella tutande runt husknuten när man försöker lyssna på en pianokonsert av Bach. Det låter nästan som Baron Samedi i falsett, vilket är den elakaste jämförelse jag kan uppbringa för stunden. Kanske beror det på att han har sett sig i spegeln, då han som grädde på moset bär en gräslig plasthjälm som är låst i det fånigaste grinet sedan Nicholsons Joker. Dessutom ser trollets svävare inte det minsta trovärdig ut i en enda scen, påminner mer om en trimmad Puch Dakota.

Dock måste jag ändå säga att J.K. Simmons fullkomligt stjäl showen då han briljerar i rollen som tidningspampen Jonah Jameson.

För att få med så mycket som möjligt har man gjort en del ändringar, som att kombinera Gwen Stacys och Mary-Jane Watsons karaktärer, vilket flyter relativt bra. Dock fick Spidde behålla sin fyrtioåriga blåröda kostym, till skillnad från X-men med sina nya läderjackor. Den traditionella slutstriden mellan Hjälten och Skurken är så löjligt utdragen och överdriven att den nästan når samma lågvattenmärke som den motsvarande scenen i Mission Impossible 2.

Tyvärr, det här räcker inte. Se till att få mer själ i tvåan.

Omdöme: Två hånskratt

Sofias dom

Jag har fått förklarat för mig att jag egentligen inte kan bedöma den här filmen. Man måste nämligen ha läst serien för att verkligen förstå vad den handlar om. Det är mycket komplicerad helhet nämligen.

Personligen struntar jag i helheten. Som film suger Spindelmannen. Den är gördålig.

Som film suger Spindelmannen. Den är gördålig.

Tobey Maguire är inte helt malplacerad, det medger jag och vissa scener är måttligt underhållande. Men som helhet är detta virrigt dravel som redlöst snubblar runt i spindelmannens ungdom. Den har ingen nerv eller dramatik. Inget driver den framåt. Till på köpet är alla datorfixade actionscener platta och livlösa.

Kirsten Dunst är det mest synd om. Hon har fått en klassisk ’flickväns-roll’. Dvs hon skall springa runt i en tajt top (helst blöt) och bli räddad. Det är sorgligt att underhållningsindustrin inte ens anstränger sig för att förändra sin reaktionära kvinnosyn.

Det sämsta betyg en film kan få är att man blir lättad när den tar slut. Spindelmannen får det.

Omdöme: 0,5 enheter av något riktigt dåligt