Daredevil

Handling

Matt Murdock är blind advokat på dagarna och djärv superhjälte på nätterna.

Reines dom

I kölvattnet på succén X-Men för tre år sedan paddlar en rad Marvel-figurer fram på jakt efter snabba stålar. Daredevil påminner om filmatiseringen av Spiderman, med konceptet ”ung snubbe i tajt superhjältedräkt känner Stort Ansvar och försöker rädda världen från ondska”.

Båda filmerna alternerar mellan vardagslivet, där hjälten hankar sig fram i tillvaron, och actionlivet, där hjälten skuttar över hustaken nattetid på jakt efter skurkar. Daredevil har dock ett annorlunda tillvägagångssätt än Spiderman genom att vara otroligt brutal mot skurkarna, så brutal att han tvivlar på vem som egentligen är "the bad guy". Detta är en av svagheterna med rullen, samtidigt som det kanske behövs för att inte hamna i samma gullepluttfack som Spiderman? Tonen är mörk och gotisk med religiösa förtecken, inte så långt ifrån Burtons Batman.

En annan likhet med Spiderman är att effekterna är alldeles för påtagliga. Varken Spidermans eller Daredevils datorgenererade alter ego känns det minsta trovärdigt när de susar fram mellan Manhattans höga byggnader. De grovt övertaliga slagsmålen kryddas med ljudeffekter och poser som får de värsta HongKong-rullarna att höja på ögonbrynen och darra på vajrarna. Där lyckas däremot Daredevils civila inslag bättre, med hyfsad dialog och några komiska inslag.

Ben Affleck lyckas hyfsat med att gestalta en blind superhjälte. Vardagslivet som den blinde advokaten Matt Murdock fungerar bra och gav mig för en stund nytt hopp om Afflecks förmåga, men sedan drar han på sig läderhuvan i värsta gimpstil och förstör allting i en orgie av tungsinthet och allvar.

Jennifer Garner gör så gott hon kan åt den omöjliga rollfiguren Elektra, en grekisk ninjababe med sandsäckar i lägenheten som springer runt på hustaken iförd tajta läderkläder.

Colin Farrell spelar över så till den milda grad att de hysteriska skratt rollfiguren kacklar fram snarast verkar komma från Colin själv, då han för ett ögonblick inser att han spelar en neurotisk yrkesmördare som kastar gem och delar ut rosor.

För den del av publiken som har läst serien serveras det flera roliga detaljer, som att Stan Lee dyker upp vid ett övergångsställe, motståndaren i ringen bär namnet John Romita och självaste Frank Miller dyker upp med en penna i huvudet. Tyvärr är filmen till stor del gjord med seriens goda minne, vilket gör att de som är lyckligt ovetande om karaktärernas liv och historia förmodligen bara skakar på huvudet.

Omdöme: Två supersoniska gem

Kommentarer inaktiverade.