Kill Bill: Vol 1
Det var alltför länge sedan jag fick sätta tänderna i en ny Tarantino-rulle. Som vanligt blir vi bortskämda med snygga tidshopp, dramatiska kameravinklar och ett perfekt retro-soundtrack.
Hittade 60 dissningar, visar 41-50.
Det var alltför länge sedan jag fick sätta tänderna i en ny Tarantino-rulle. Som vanligt blir vi bortskämda med snygga tidshopp, dramatiska kameravinklar och ett perfekt retro-soundtrack.
Stunden har kommit för sista delen av Anders Nilssons trilogi om Göteborgspolisen Johan Falk. Efter händelserna i föregångarna NollTolerans och Livvakterna har han blivit än mer cynisk och dragit sig undan rampljuset. Borta är även det regionalpatriotiska bandet till Göteborg, då stadens enda vy skymtar förbi under några snabba sekunder.
Det sades att andelen snack skulle rivalisera självaste Matrix Reloaded, en ouppnåelig Graal inom kategorin Mest Pretentiöst Dravel Per Minut. Som tur var besannades inte det hotet, även om trean stundtals känns som högläsning ur Spinozas samlade verk.
Den här rullen borde heta Desperados, men det skulle väl vara för uppenbart. Precis som i föregångaren Desperado är inledningen bäst, ett kärt återseende av min favoritbartender men tyvärr med Johnny Depp istället för Steve Buscemi. Därefter går Robert Rodriguez tyvärr på repeat och plockar fram de scener som funkade bäst i Desperado, solkar ner dem och återanvänder på sämsta tänkbara sätt.
Det här är en gammal hederlig matinéfilmshyllning som flirtar med allt från Errol Flynn till Röde Piraten. Några detaljer är hämtade från åkattraktionen med samma namn på Disneyland och handlingen är väl inte helt nyskapande.
En gång i forntiden såg jag T2 på premiärdagen. Under introt kom Arnolds namn fram ur ett gigantiskt eldhav, samtidigt som det mäktiga Terminator-temat spelades. Hela första raden i salongen ställde sig upp, skrek "Arnold! Arnold!" och vevade med armarna. För att vara helt ärlig, det var inte riktigt samma stämning när jag såg T3.
Ok, det här var väl inte så lyckat. Trion från första filmen återvänder på ännu ett uppdrag. I sann uppföljarstil skall det vara mer av allt, inklusive aktrisernas urringningar.
I likhet med första filmen är det här en grumlig soppa av referenser till allt från zen och Kant till HongKong-action och Stålmannen. Första filmen hade både en fördel och nackdel i det faktum att den först behövde etablera världen och introducera hela matrixkonceptet, vilket gjorde att spänningen och specialeffekterna stegrades gradvis.
Det hela börjar intressant, då den bombastiska inledningen innehåller några element som är snudd på originella i Bondsammanhang. Det är ju en merit efter exakt 40 år av Bondrullar. Men sedan rullar det på i gamla hjulspår.
För länge sedan såg jag förlagan med samma namn, en fyratimmarshistoria med Richard Chamberlain i titelrollen. På känt Hollywoodmanér har det nu blivit dags att göra en modern variant på den fjorton år gamla tv-serien som bygger på Robert Ludlums bok.