Kill Bill: Vol 1

Handling

The Bride blir skjuten i huvudet på sitt bröllop av brudgummen, men när hon kvicknar till tas en blodig hämnd på alla inblandade.

Reines dom

Det var alltför länge sedan jag fick sätta tänderna i en ny Tarantino-rulle. Som vanligt blir vi bortskämda med snygga tidshopp, dramatiska kameravinklar och ett perfekt retro-soundtrack. Tarantino är en mästare på att leta upp obskyra scener ur gamla bortglömda rullar och göra dem till sina egna. Som exempelvis sheriffen i inledningen, med sin samling av pilotglasögon i hela färgspektrat uppradade på instrumentbrädan. Det känns 100 % Tarantino, trots att scenen faktiskt är direkt snodd ur en annan film (i det här fallet är det Gone In 60 Seconds från 1974).

Dialogen håller som väntat mycket hög klass, även om klichéfaktorn är medvetet övermättat. Den mästerlige och egensinnige Tarantino växlar skickligt mellan dockskåpsperspektiv och backdropbelysning, kastar in en svartvit sekvens med kornigt foto och även en flashback-sekvens som passande nog är tecknad i anime-stil. Många av scenerna är riktigt vackra, som den avslutande scenen i vinterträdgården.

Uma Thurman är i välförtjänt fokus från början till slut. Hon är visserligen klädd i en dräkt som starkt påminner om Bruce Lees klassiska gula sparkdräkt från Game of Death, men hur lyckades hon få med ett stort Katanasvärd som handbagage på flyget? Dessutom pratar hon med tårna och avgör sin ålder genom att studera sina handflator, antagligen gamla ninjatricks. På känt manér betar hon av en massa minions i hierarkiordning innan det är dags för slutbossen att falla. Daryl Hannah, Michael Madsen och andra gamla favoriter syns inte så mycket men lär få betydligt större roller i volym två.

Det här är till sist bara en Sonny Chiba-film i Hollywooddräkt

Om man ska dissa något så kan jag tycka att det nästan blir krystat med såhär många inklämda filmreferenser. Det känns som en Sonny Chiba-film i Hollywooddräkt, hur man än vrider och vänder på saken. Troligen var det nog precis vad Tarantino eftersträvade. Jag minns Chiba från bogusepos som Yagyu Clan Conspiracy, där blod sprutade på ett högst onaturligt sätt ur alla tänkbara ställen på kroppen och de flesta lemmar höggs av i ett osannolikt tempo. Döm om min förvåning när självaste Chiba plötsligt dyker upp 20 år äldre här i Kill Bill.

I sann Chiba-tradition sprutar blodet frikostigt. Den som har vampyrtendenser lär få sitt lystmäte och mer därtill, då detta är en av de blodigaste och gorigaste filmer jag sett på mycket länge. Trots att Woo-Ping Yuen håller i linorna lyckas han undvika Matrixfällan med oändligt antal slowmotiontagningar i 360 grader för wirestuntsen.

Till och med själva biosalongen är värd ett omnämnande. Vi stegade in på EGV Grand i centrala Bangkok och betalade otroliga 500 baht för våra platser. Innan filmen började spelades nationalsången och medan alla stod upp i salongen visades ett bildspel på fem minuter över den thailändske kungens liv och uppväxt.

Spring till biograferna och se Kill Bill, men glöm inte att det är del ett av två.

Omdöme: Fyra Katanas