Hittade 28 dissningar, visar 11-20.
Någon kallade rullen för ”den bästa nazizombiefilmen genom tiderna” och det stämmer säkert i den här otroligt snäva genren. Den nödtorftiga handlingen är att några snowboardåkare drar ut i norska fjällen, där de möter en skum gubbe som berättar spökhistorier om en gömd guldskatt som givetvis har en förbannelse hälld över sig. Sedan dröjer det inte länge innan snön färgas röd.
Det hela bygger på serien DNA Hacker Chronicles som ytterst få borde känna till. Man har velat skapa nån gothvariant av Blade Runner där urringade mangatjejer i lackstövlar springer runt med pistoler och drop-kickar folk i värsta Matrix-stil. Det kunde nästan ha funkat om det inte vore så kasst genomfört.
Det hela låter trots allt bra på pappret. En ödesmättad postapokalyptisk zombiefilm filmad i mättade färger som bygger på ett svenskt rollspel. Rutinerade rävar som Ron Perlman och John Malkovich drar fram som beväpnade tornados genom zombieland och det är precis så bombastiskt som en tonåring kan tänkas önska. Vi får steampunk, hylsaction och retroteknologi som för tankarna till Sky Captain.
Jag höll mig medvetet borta från den här under lång tid. Originalet från 1951 är en av mina gamla favoriter och jag blev inte särskilt glad över nyheten om att det skulle göras en remake med Keanu Reeves av alla människor.
Guy Ritchie är tillbaka efter succéer som Lock Stock och Snatch. Precis som hans tidigare filmer är det ett virrvarr av snabba klipp, vassa repliker och en lagom osammanhängande historia med diverse lösa karaktärer som givetvis drabbar samman i slutet. Som en brittisk Tarantino släpper han lös rollfigurerna i ett intet ont anande London där de fäller klassiska oneliners utan att darra på läppen.
Efter den utmärkta ettan och tveksamma tvåan dyker det föga oväntat upp en tredje del i Underworld-serien. Man märkte nog att det började spåra ur ordentligt efter första uppföljaren, så istället fokuseras det på vampyrernas tidigare historia vilket jag inte alls har något emot.
En av mina favoritscener i Terminator 2 var inledningen där vi får se en ärrad John Connor blicka ut över slagfältet. Precis som resten av universum blev jag besviken på T3 där John Connor hade gått från stenhård ledare till mjäkig identitetskrisare. Men vi visste ju att någonstans på vägen måste han ju ge fotot av Sarah till Kyle och få sitt ansiktsärr, så hoppet levde om en uppföljare och i denna ålder av halvtaskiga prequels var det sålunda dags.
När jag var liten råkade jag ibland läsa serien Spirit av Will Eisner, men jag förstod aldrig riktigt dess storhet utan avfärdade den som ointressant. Samma sak gäller tyvärr för filmatiseringen. Eftersom Frank Miller ligger bakom regin så hade jag höga förväntningar, men det går inte att komma ifrån att resultatet är ganska sömnigt.
Oinspirerade producenter fick för sig att återuppliva Star Trek och ansvaret gick till JJ Abrams, som senast gjorde ett bra jobb med Cloverfield. År 2009 funkar det inte längre med filmer om gamle Picard, utan nu är det dags för en helt ny omstart.
Inte ens gamla avklarade filmidéer får vila i frid utan grävs upp på nytt av uttråkade manusarkeologer. Denna historia utspelas några år efter andra Mumien-filmen och den dynamiska duon ska låtsas vara avdankade i sitt slott. Men efter en snabb tur till Shanghai brakar eländet löst igen och – hör och häpna – de får ännu en mumie att bekämpa. Har vi hört den förut?