Hittade 19 dissningar, visar 11-19.
Så var det dags för ännu ett spel som blivit film. När det avslöjades för tre år sedan att spelet skulle bli film lät det intressant men jag blev snart skeptisk när det hela skulle regisseras av Christophe Gans, mannen bakom den minst sagt tveksamma Brotherhood of the Wolf. Lyckligtvis har han tagit sig i kragen och levererar här en tät och nästan sammanhängande film.
Alan Moores gamla mästerverk V for Vendetta har blivit film till Alans stora förskräckelse. Givetvis har det gjorts en rad förändringar för att anpassa serieboken till filmformat, och Wachowski-bröderna kände sig nog tvungna att slänga in lite popcornstuff i form av slowmotion-rörelser och överdrivna slagsmål.
Känslan av att se Doom hänger ihop med kommentaren jag hörde bakom mig strax innan filmen började: "Ööh, de e bara typ tre brudar härinne, höhö". Så sant. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå varför. Ett annan kvalitetsintryck infinner sig när ett tiotal människor är uppe och joggar runt under filmens gång, kanske skall de ut och leta spypåsar?
Keanu Reeves är tillbaka i något som enklast kan beskrivas som Matrixorcisten. Det hela basereras på serien Hellblazer. Constantine är väl egentligen inte lik Keanu någonstans, men grundtanken är densamma och man har friskt stulit valda delar av de olika serieavsnitten och klistrat ihop alltsammans till en slags best-of.
Historien är baserad på serien av Mignola och följer första seriealbumet till stor detalj, till skillnad från flertalet seriefilmatiseringar. Under de första fem minuterna ser vi interdimensionella portaler, mekaniska lönnmördare, allierade i strid med nazisoldater, den gamle ryssen Rasputin, sovande gudar, ockult magi samt en liten demon med rött skinn.
Här samlas det ihop ett gäng som får Shoveller och de andra i Mystery Men att förvandlas till navelludd. Plats på scen för Kapten Nemo, Mr Hyde och annat löst folk i form av vampyrer, odödliga och osynliga.
Det handlar alltså om Harvey Pekar som blir inspirerad av sin vän, tecknaren Robert Crumb, att göra en serie om sitt eget liv. Till skillnad från superhjälteserierna strävade han efter att göra en serie om den hårda verkligheten, den enda verklighet han kände i sin bittra tillvaro.
Jag är inte någon vidare dyrkare av Dan Clowes serie, även om den har briljanta höjdpunkter här och där, så jag tog mig an filmen med en skeptisk inställning. Det hela visade sig vara en värdig filmatisering där skådespelarna gör en bra insats, speciellt Steve Buscemi och Thora Birch.
Allt fokus är förstås på huvudkaraktären Lara Croft, datorspelshjältinnan spelad av Angelina Jolie. Innan filmen knappt har börjat hinner hon slåss mot en mördarrobot med inbyggd WinAmp-playlist och avfyra några hundra skott mot roboten (trots att de första nittio hade noll effekt) via sina två pistoler som dras ur lårhölstren.
Sida: 1, 2.