Hittade 54 dissningar, visar 41-50.
Äntligen en föreställning tämligen befriad från biomarodörer, då det var inte en kotte under tjugo år i biosalongen. Bill Murray och Scarlett Johansson är i fokus från början till slut i detta lågmälda mästerverk av Sofia Coppola.
Detta är något så ovanligt som en ruffig film från Brasilien som lånat några drag från Quentin Tarantino och Guy Ritchie. Med tidshopp, parallella synvinklar och hinkvis med blod känns konceptet igen. Guds stad åsyftar förstås Rio de Janeiro och handlingen utspelas i de kåkstäder (favelas) som staden rymmer.
Till en början verkar det här vara en klassiskt olidlig collegefilm av dussinkaraktär, men snart börjar kameran spelas baklänges och flera parallellhandlingar vävs in i berättelsen på ett hyfsat originellt sätt.
I förhandssnacket talades det om inklippta scener ur gamla konsollspel som illustrerade huvudpersonens vardagsbekymmer, men det visade sig vara nygjorda och ytterst tråkiga Flashanimationer vilket var en stor besvikelse.
På samma sätt som i Sjätte Sinnet och Unbreakable inleder Shyamalan med en rivstart. Vi slungas plötsligt in mitt i vardagen på en gård där en före detta präst bor med sin bror och sina två barn.
Med Rammstein i högtalarna och en misshandlad flicka som irrar längs Malmös gator inleds filmen. Sedan blir det ännu värre.
Det här kommer nog att bli den kortaste och mest intetsägande dissning jag någonsin skrivit. Jag har nämligen inte så mycket ondsint att säga om den här rullen. Filmatiseringen av Nick Hornbys roman är en slätstruken, harmlös och lagom engagerande sak som varken berör på djupet eller besitter sömnpiller-egenskaper.
John Forbes Nash är en av pionjärerna inom spelteori och hann publicera flera viktiga papers innan hans schizofreni blommade ut, vilket satte honom ur spel under två decennier och gjorde honom till åtlöje i hans gamla universitetskretsar.
Å ena sidan är Moulin Rouge ytlig, hysterisk, irriterande, kitschig, fånig och ytterst bombastisk, precis som Baz Luhrmanns tidigare filmer. Å andra sidan är den stundtals helt underbar.
Danske regissören Lone Scherfig slår ännu ett slag för Dogma-rörelsen. I likhet med Vinterberg och Von Trier levererar hon en upplevelse helt fri från avancerade ljussättningar och pålagd musik.
