Lost In Translation

Handling

En gammal avdankad skådespelare och en uttråkad ung kvinna möter varandra i Tokyo och tar del av varandras värld.

Reines dom

Äntligen en föreställning tämligen befriad från biomarodörer, det var inte en kotte under tjugo år i biosalongen. Bill Murray och Scarlett Johansson är i fokus från början till slut i detta lågmälda mästerverk av Sofia Coppola. Han spelar en före detta skådespelare som hankar sig fram genom att göra whiskyreklam. Hon har följt med sin pojkvän till Tokyo på dennes jobbresa. De båda resignerade figurerna genomgår en personlig livskris på var sitt håll, men när de möter varandra finner de åter en livsgnista.

Trots alla människor runt dem är de ändå ensamma mitt i storstaden. En sådan här berättelse kunde nästan lika gärna ha spelats in i Trollhättan eller Los Angeles, men Tokyos galna puls gör det hela lite tydligare. Dessutom leder det till intressanta kulturkrockar som tillför ytterligare en dimension till filmen.

Hela filmen har ett genomgående långsamt tempo som förstärker den melankoliska känslan. Inga voice-overs som fördummar publiken genom att berätta hur person X känner eller varför Y gör som hon gör. Fotot är vackert och effektivt, humorn subtil och diskret. Kemin mellan Murray och Johansson fungerar riktigt bra, trots att hon föddes samma år som han spelade in succén Ghostbusters.

Utsikten från 52:a våningen på Park Hyatt i Tokyo är inte fel den heller. Scarlett sitter i fönstret och tittar ut över staden, med Shinjukus skyskrapor som bakgrundssilhuett. Scenen är som klippt och skuren ur Ghost in the Shell. En majoritet av scenerna utspelar sig i hotellet, där instängdheten blir ytterligare en metafor över rollfigurernas känsloliv.

Det ultimata porträttet av urban isolering. Helt klart en av de bästa filmerna under året.

Omdöme: Fem karaokemaskiner

Kommentarer inaktiverade.