Lost In Translation

Handling

En äldre avdankad skådespelare och en uttråkad ung kvinna möter varandra i Tokyo och finner tillsammans en ny livsgnista i tillvaron.

Reines dom

Äntligen en föreställning tämligen befriad från biomarodörer, då det inte var en enda kotte under tjugo år i biosalongen. Bill Murray och Scarlett Johansson är i fokus från början till slut i detta lågmälda mästerverk av Sofia Coppola. Han spelar en före detta skådespelare som hankar sig fram genom att göra whiskyreklam. Hon har följt med sin pojkvän till Tokyo på dennes jobbresa. De båda vilsna figurerna genomgår en personlig livskris på var sitt håll, men när de möter varandra finner de åter en livsgnista.

Trots alla människor runt dem är de ändå ensamma mitt i storstaden. En sådan här berättelse kunde nästan lika gärna ha spelats in i Trollhättan eller Los Angeles, men Tokyos galna puls gör kontrasten ännu mer tydlig. Dessutom leder det till intressanta kulturkrockar som tillför ytterligare en dimension till filmen.

Hela filmen har ett genomgående långsamt tempo som förstärker den melankoliska känslan. Inga voice-overs som fördummar publiken genom att berätta hur person X känner eller varför Y gör som hon gör. Fotot är vackert och effektivt, humorn subtil och vuxen. Kemin mellan Murray och Johansson fungerar riktigt bra, trots att hon föddes samma år som han spelade in succén Ghostbusters.

Utsikten från 52:a våningen på Park Hyatt i Tokyo är inte fel den heller. Scarlett sitter i fönstret och tittar ut över staden med Shinjukus skyskrapor som bakgrundssilhuett. Scenen är som en kopia av Ghost in the Shell. En majoritet av scenerna utspelar sig på hotellet, där instängdheten blir ytterligare en metafor över rollfigurernas känsloliv.

Jag läste att Coppola lär ha baserat berättelsen på sina egna upplevelser av att följa med på maken Spike Jonze på dennes jobbresor, och tydligen ska den irriterande karaktären Kelly vara baserad på Cameron Diaz som påstås haft en affär med Jonze. Oavsett hur det ligger till med verkligheten så är det uppenbart att det hela satt djupa spår i Coppola, om hon nu väljer att göra en hel långfilm om ämnet som en slags traumabearbetning eller hämnd.

Sedan går det ju inte att undgå känslan av att det hela är lite gubbsjukt, då en 53-årig Bill typ dejtar en 17-årig Scarlett. Undrar vad kritikerna hade sagt om det istället varit en äldre kvinna som mötte en mycket yngre man?

Hur som helst, helheten är riktigt bra. Det ultimata porträttet av emotionell isolering.

Omdöme: Fem karaokemaskiner