Signs

Handling

Mystiska övernaturliga formationer dyker upp i grödan hos en bonde.

Reines dom

På samma sätt som i Sjätte Sinnet och Unbreakable inleder Shyamalan med en rivstart. Vi slungas plötsligt in mitt i vardagen på en gård där en f.d. präst bor med sin bror och sina två barn. Barnen upptäcker att majsfälten har brutits av på ett oförklarligt sätt. Andra tecken i omgivningen tyder på att något är fel, till exempel blir familjens två hundar oroliga och aggressiva. Stämningen byggs upp på ett snyggt sätt under den första timmen med en spöklik regi som passar mycket bra. Dessutom finns det en god skopa humor.

Skådespelarinsatserna är godkända, men inte mer. Mel Gibson avbryter Shyamalans svit av två filmer med en lidande Bruce Willis. Rory Culkin påminner alldeles för mycket om sin hemska storebror för att kunna få någon som helst cred i en sådan här roll. Shyamalan själv gör en hyfsad insats, även om det inte kräver några vidare skådespelartalanger att sitta i en bil och se rädd ut.

Detta är ackompanjerat av skärande stråkar som varnar i god tid före varje skrämseleffekt.

Som skrämselfaktor används billiga trick såsom skällande hundar, sjungande vindspel, tappade ficklampor, tät dimma, närbilder på karaktärerna – de gamla vanliga tricken med andra ord. Detta är ackompanjerat av skärande stråkar som varnar i god tid före varje skrämseleffekt. Ibland fungerar det, men tyvärr känns knepen ofta aningen B-aktiga. Filmen hade dessutom varit bättre utan den sista halvtimmen, som avslöjar för mycket och raserar den stämning som minutiöst byggdes upp under första timmen. Till sist är det en film om tro, vilket är det som faktiskt får hela konceptet att misslyckas. Sorry Shyamalan, man kan inte lyckas med allt.

Omdöme: Två aluminiumfoliehattar