Hittade 14 dissningar, visar 1-10.
Senast vi såg Carrie befann hon sig i Paris med Mr Big och det kändes faktiskt som ett lyckligt slut på seriens sex säsonger. Några år senare får vi följa med när man skrapar på fasaden och givetvis hittar en del skavanker under putsen. Inte helt oväntat känns det hela som ett enda långt avsnitt, vilket antagligen är precis vad alla förväntar sig.
Ridley Scott var förr ett respekterat namn med mästerverk som Alien och Blade Runner i bagaget. Sedan dess har han visserligen gjort filmer som Gladiator, men å andra sidan trampat i lort med skräp som G.I. Jane och Black Hawk Down. Nu är det dags igen och jag var skeptisk redan innan filmen hade börjat. Redan tre minuter in i filmen visade det sig att jag hade rätt.
Okände Chris Stewart spelar Sidney, en obotlig romantiker som vill göra ett sista försök att laga ett trasigt förhållande och skickar en flygbiljett till sin flickvän, med instruktioner om att möta honom på toppen av Empire State Building.
Ännu en film om Casanova. Finns det något som gör att den här skiljer sig från mängden? Nja. Venedig är vackert och en perfekt kuliss, men tyvärr utspelas nästan alla scener på den utslitna Markusplatsen.
Uppföljaren tar vid där första filmen slutade. Bridget har fått sin Mr Darcy men hon är som förväntat ytterst framgångsrik när det gäller att skapa onödigt många problem för sig själv. Hugh Grant repriserar sin roll som ärkestöveln Daniel Cleaver, även om han inte har samma närvaro som i föregångaren.
Detta är en glättig lättviktare placerad i 60-talet med allt vad det innebär av pastellfärger och cocktailbarer. Ewan McGregor och Renée Zellweger gör hyfsade insatser utan att anstränga sig alltför mycket. En vanlig dag på jobbet, verkar de ha resonerat.
Egentligen borde den här filmen få varje dubbeldissare av rang att gnugga händerna av ren eufori och ondskefullt kackla mot fullmånen av vällust inför den oundvikliga totalsågningen. Hugh Grant och Colin Firth återförenade ännu en gång och dessutom inte bara en snyftig flygplatsscen utan två!
Ännu en film om New York. Den välbekanta stadssilhuetten finns där hela tiden, men den håller sig i bakgrunden. Handlingens bakgrund är nästan lika intressant som filmen själv, eftersom rullen baseras på en Broadwayshow skriven av de båda huvudrollsinnehavarna.
Jag saknar ord. Nog för att man är hård som granit och snäll som grus, men det finns gränser även för en hårt prövad dubbeldissare. Det här är inte Crossroads eller Drakarnas rike, men farligt nära.
Sida: 1, 2.