Love Actually

Handling

Ett spretigt potpurri av figurer som söker efter kärleken på sina egna sätt.

Reines dom

Egentligen borde den här filmen få varje dubbeldissare av rang att gnugga händerna av ren eufori och ondskefullt kackla mot fullmånen av vällust inför den oundvikliga totalsågningen. Inkoherent handling, Hugh Grant och Colin Firth återförenade ännu en gång och dessutom inte bara en snyftig flygplatsscen utan två!

Men till min stora förvåning är det här en sockersöt liten bakelse. För att vara en lättsam romantisk komedi har man ändå lyckats skrapa ihop blytunga namn ur den brittiska skådespelarpåsen, som gör underverk med små medel och i stort sett ingen duktid alls.

Alan Rickman och Emma Thompson är riktigt bra i ett klassiskt äktenskapsdrama på djupt vatten. Liam Neeson sitter på en parkbänk vid Themsens södra strand och vältrar sig i sorg med sin son. Nykomlingen Keira Knightley har ännu färre repliker än i Pirates of the Caribbean, men det räcker ändå på något underligt sätt. Colin Firth är tämligen uthärdlig och inte ens självaste Hugh Grant är på något vis avskyvärd. Det finns även roliga cameos av Denise Richards, Claudia Schiffer och andra bekanta typer. Tyvärr visar det sig att filmens genomgående tema är att männen fixar varsin tjej, medan kvinnorna sällan har tredimensionella rollfigurer att jobba med.

På liknande sätt som Amelie lyckades frammana ett skimrande romantiskt Paris kliniskt fritt från hundlort lyckas Richard Curtis återskapa ett London i vinterskrud med julstämning upp över öronen, fjärran från stressig julshopping på Oxford St med svarta taxibilar i kaotisk trafik. Som grädde på moset är soundtracket fullt med sockersentimentala tracks som "All you need is love" med Beatles och "God only knows" med Beach Boys, och inte ens det lyckas få den här sliskiga kakofonin av känslor att spåra ur helt.

Omdöme: Tre handtextade skyltar

Sofias dom

Jag tror det är så här:

A och B är gifta men B kanske är otrogen med C, granne till D som träffar E på jobbet. Och C känner F som är bästa kompis med G som gifter sig med H som är kompis med I vars sambo J är otrogen med K. Och Bs kollega L spanar på annan kollega M (skall de få varandra?!!!) och L känner också F. Eller var det G? Shit. Alla blir kära iallafall.

Tro nu inte att det är så komplicerat som det kanske verkar. Det finns nästan ingen handling nämligen. Eftersom man får följa 10 parallellhistorier är detta ett mycket vist drag av Richard Curtis (manusförfattare och regissör).

Men, frågar sig kanske den uppmärksamme, vad händer när det inte finns någon handling? Mmmm… Dessa frågor.

Sammanfattningsvis kan sägas att denna julkorg är full med rosa fluff, snygga skådespelare, mysiga miljöer samt en och annan rolig replik. Och det är egentligen allt som behövs för att bedöva min hjärna i två timmar. Det plus Colin Firth. Med andra ord: Uppdrag utfört. God jul.

Omdöme: 3 Fluff-gull-bullar