Hittade 22 dissningar, visar 11-20.
Inledningen börjar med glada scener ombord på en båt i Mississippi. Den exploderar tvärt och tankarna går till inledningen av Die Hard 3 i New York, med dess känsla av annalkande fara. Polisen är snabbt på plats men hittar inga ledtrådar. Till räddningen kommer en specialenhet som uppfunnit en slags tidsmaskin.
Ännu en gång väljer Woody Allen att överge sitt älskade Manhattan och har återigen castat Scarlett Johansson i London. Istället för förförisk amerikansk aktris (Match Point) så är hon denna gång en något tafatt journaliststudent.
Att Dan Browns storsäljare skulle bli film var lika säkert som regn på midsommarafton. Det simpla konceptet handlar om att skriva en morddeckare för att fånga in den breda massan av mainstreamläsare, kasta lite skit på kristendomen och voila – du får rekordmånga köpare samtidigt som dina värsta kritiker ironiskt nog gör fantastisk reklam för boken genom bokbål och andra dumheter.
Det är något märkligt med den här filmen. För att vara en Woody Allen-film känns det verkligen inte som Woody Allen. Den utspelas i London, inte New York. Det finns flera rollfigurer utan hispiga neuroser. Och så det mest underliga: Den är bra.
Andreas Wilson är tillbaka och denna gång har han tagit sig från fiktiva Stjärnsberg till en annan gammal läroverksinstitution. Han spelar en student på polishögskolan som under sitt sista år råkar bli meddragen i en mordutredning. Spåren leder till studentkretsar i Uppsala och Andreas låter sig bli inskriven som student för att snoka från insidan.
Det var lika oundvikligt som påsk att gänget från Ocean’s Eleven skulle återförenas för en uppföljare. För att försöka lura i publiken att det faktiskt är en helt ny film väljer man att flytta handlingen från Las Vegas till Europa, för att vara sådär kosmopolitiskt glamorös som hela idén bygger på. George Clooney, Brad Pitt och de andra är visserligen hur coola som helst när de driver runt i Amsterdam, Rom och Paris inför genomförandet av nya hisnande kupper.
Som alla andra filmer med Tom Cruise var även den här ganska hypad vid släppet. Cruise har tagit några kliv bort från rollen som Maverick och övertygar som yrkesmördaren Vincent, en tvättäkta sociopat som har klara problem med att relatera till andra människor.
Det talades om en svensk "Top Gun" som, hårt sponsrad av Flygvapnet, skulle gödsla ordentligt med tuffa flygplan i coola miljöer. Det är redan där som den påstådda likheten med Top Gun kör i diket. Visserligen sitter Stefan Sauk och grubblar på britsen medan bakgrundsmusiken kör värsta ripoffen på soundtracket ur (surprise) Top Gun, men det är långt kvar till svettiga beachvolleydueller med rasslande dödsbrickor om halsen.
Ännu en trist uppföljare på en hyfsad föregångare. Återvändande Jean Reno är trött och sliten som polisen Niemans, fjärran från de starka rollporträtt han vanligtvis förknippas med. Han ångrar nog att han ställde upp på en andra del.
Det här är en "who-dunnit" av klassiska mått. Ett motell ute i ingenstans (läs Nevada) förvandlas från öde till utsålt när en åskstorm slår till och tvingar folk av vägen. Plötsligt börjar de dö en efter en och offrets rumsnyckel hittas i anslutning till kroppen, med en nedräkning per rumsnummer.