Hittade 10 dissningar, visar 1-10.
Hypen för detta senaste projekt av JJ Abrams har varit hysterisk, inte minst för att själva handlingen har varit hemlig. Nu visar det sig vara en blandning av Godzilla och Blair Witch Project. Från början var jag ganska skeptisk till det här upplägget, så döm om min förvåning när jag insåg att konceptet i Cloverfield funkar bra.
Ännu en rulle som baseras på en novell av Stephen King. Det namnet borgar för viss läbbighet och den här gången är det något så alldagligt som ett hotellrum i fokus. Den luttrade författaren Mike Enslin, stabilt spelad av John Cusack, skriver böcker om övernaturliga händelser och deras naturliga förklaring. Han är däremot desillusionerad av sitt arbete och har givit upp hoppet om att finna äkta vara. Då finner han ett omskrivet rum på Dolphin Hotel.
Det här är ännu en lågbudgethistoria av Neil Marshall, snubben bakom den utmärkta varulvsfilmen Dog Soldiers. Jag gillar konceptet med att en bra film skall vara mer beroende av ett intressant manus än av en fet plånbok, men den här gången är resultatet lite för tunt.
En klassisk college-teen-slasher med lagom färgstarka "dead meats" spelade av okända namn. Har vi sett det förut? Som extra krydda för att fånga fansen har man byggt en relativt stor del av handlingen kring "nymodigheter" såsom mail och chat. Gamle pudeln Bon Jovi dyker något oväntat upp som en av lärarna, men annars är det relativt förutsägbart trots hinkvis med plottwistar.
Terry Gilliam är tillbaka med något som lika gärna kunde ha kommit från Tim Burton. Han har lyckats få till en mysig stämning i denna film som snabbt pendlar från småfånig till småläbbig. Titelpersonerna är två bondfångare som samlar material till en bok om landsbygdens lokala spöken och monster, samtidigt som de gör sig en hacka på att undanröja dessa hot som inte finns.
Ännu en film i Shyamalans kölvatten. Robert De Niro spelar psykologen som flyttar från lägenheten på Manhattan till ett kråkslott ute på vischan för att hans dotter skall få miljöombyte efter det tragiska dödsfallet. Hon tog givetvis mammans självmord ganska hårt och har slutit sig för kontakt utifrån, till pappans stora förtret. Plötsligt börjar hon leka med någon som hon hemlighetsfullt kallar för Charlie.
Tyvärr går det inte att säga så mycket mer om handlingen utan att avslöja för mycket. En stor del av behållningen går ut på att tittaren hålls i ovisshet så länge som möjligt. Det här är en slags psykologisk thriller som lånar element från Seven, Blodröda floderna, När lammen tystnar, Cube och andra gosiga filmer. Tempot är lugnt, effektbudgeten är låg och allt krut har istället lagts på dialog och samspelet mellan de olika karaktärerna.
För att få den rätta Exorcisten-känslan kommer första spyan redan efter en kvart. De välbekanta tecknen från ettan är alla tillbaks: Myntmedaljongen, ansiktsfigurinen och så den stora hälsande statyn. Nu förstår man plötsligt inledningen till ettan lite bättre, men skall man verkligen behöva se en prequel för att bättre förstå en över 20 år gammal rulle?
Efter tio delar av "Fredagen den 13:e" och sju delar av "Terror på Elm Street" kunde man ju fråga sig hur länge de här serierna skulle hålla på.
Efter en halvtimme insåg jag att jag inte riktigt tillhörde filmens målgrupp, till skillnad från många i salongen. När en biobesökare bredvid gömde huvudet mellan knäna och högt mässade "jag klarar inte mer, jag klarar inte mer" satt jag mest och funderade på annat.