Inte helt oväntat kommer det en tredje del efter cliffhangern som avslutade den andra Pirates-filmen. Jack Sparrow togs som bekant av Kraken och nu är hans besättning fast besluten att hämta tillbaks honom från dödsriket. Det välbekanta gänget får även förstärkning av skäggot Barbossa från första filmen, den mystiska Tia Dalma och självaste Chow Yun-Fat.
För ovanlighetens skull har vi äntligen en film som utspelar sig i Sierra Leone och Kapstaden, även om den till största delen är inspelad i Moçambique. Djimon Hounsou spelar fiskaren som hittar en ovanligt stor diamant, och eftersom människor är människor blir det förstås huggsexa om stenen. Leonardo DiCaprio är en cynisk diamantsmugglare av typen Han Solo möter Mick Dundee. Han får nys om diamanten och Jennifer Connellys reporter får nys om DiCaprio. Trion är förvånansvärt trovärdig i sina roller och det blir inte sämre när Arnold Vosloo dyker upp (Mumien, ni vet).
Slevin har definitivt ingen bra dag. Efter att ofrivilligt ha lämnat jobb och flickvän åker han till New York för att bo hos sin polare Nick Fisher. Direkt vid ankomsten blir han rånad. Några minuter senare kommer han ut ur duschen när två män störtar in i lägenheten på jakt efter polaren Nick, och i brist på denne släpar de istället med sig stackars Slevin i bästa Big Lebowski-stil.
De flesta minns väl åttiotalsserien om Miamisnutarna Sonny Crockett och Rico Tubbs, affischpojkar för den tidens klädmode som lade grunden till en hel del andra serier. Det som gjorde att jag faktiskt hade förväntningar på denna remake var att den skulle regisseras av Michael Mann, mannen bakom bra saker som Collateral och Heat, för att inte tala om det faktum att han faktiskt var producent för den gamla Miami Vice-serien.
Få Bondfilmer har väl varit så kritiserade innan premiären. Inte nog med att man filmar om en gammal film (det har ju hänt förut), utan man sätter in en ung och blond Bond. Fansen rasade men jag gillade idén.
Sex år efter MI2 verkade det sannerligen vara Mission Impossible att göra en tredje del. Alien3-Fincher ersattes av J.J. Abrams, den inte helt okände skaparen av Lost och Alias, och vips blev det en film till slut. Stämningen inne på Sergel var väl inte direkt elektrisk, snarare grovt grabbig och allmänt popcornartad vilket samtidigt utgör en hyfsad sammanfattning av filmen.
Inte helt oväntat kom det en uppföljare till första Pirates-filmen och det är en rivstart från början till slut. Den som inte sett föregångaren gör bäst i att ta en titt, för här ges inga förlåtande tillbakablickar. Håll i hatten när referenserna till första filmen susar förbi, annars missar du dem. Ettan var ett gulligt matinéäventyr där hjältarna var goda och skurkarna onda. Denna uppföljare är betydligt mörkare i tonen och gråskalorna är ovanligt grå för att vara Disney.
Milla Jovovich är tillbaka som actionhjältinna i denna blandning av Matrix, Aeon Flux, Kill Bill och så Millas eget flaggskepp Resident Evil. Snart blir det uppenbart att jämförelsen inte är det minsta rättvis. Trots att hon har en dräkt som ändrar färg ibland är det inte lika snyggt som Neo i Matrix. Hon hugger ner fler folk än orkanen Gudrun men till skillnad från motsvarande scener med Uma i Kill Bill kunde man inte bry sig mindre. På pappret verkade det en gång bra, men resultatet är riktigt kasst.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men detta är faktiskt en film som man borde ha klippt ner ordentligt. Och då menar jag inte några småklipp här och där, utan snarare en timme eller två! Långa transportsträckor, onödiga scener och en oändlig ström av närbilder som aldrig tar slut gör att det känns som en dyr exklusiv burk med målarfärg som har smetats ut över ett helt kvarter.
Historien lät ganska uthärdlig på papper, men så fort McConaughey visar sin solbrända lekamen förvandlas rullen snabbt till en tvåtimmars tandkrämsreklam. Han struttar runt i öknen med Penélope Cruz på jakt efter en båt från amerikanska inbördeskriget, och man kan inte bry sig mindre.