Sagan om ringen

Handling

Hos de små ludna hoberna finns en ondskefull ring som vill hitta hem till husse.

Reines dom

Var skall man börja en sådan här recension? Jag har nog ännu inte lyckats stilla tankarna efter de tre timmar av konstant bombardemang som mina sinnen utsattes för, trots att det var andra gången jag såg den. Det är en annorlunda upplevelse att känna till den exakta handlingen och dess slut redan innan man sätter sig i biofåtöljen. Istället för att förvånas över vändningarna i handlingen koncentrerade jag mig istället på att fascinerat studera filmatiseringen av ett verk jag läst flera gånger.

En av de saker jag hade oroat mig mest för var huruvida Peter Jackson skulle slå in på samma trallvänliga linje som George Lucas använde för att få sina tidigare fans att spy på Jar Jar Binks. Visserligen tjänade Lucas säkert mer än Joakim von Anka på leksakerna för Phantom Menace allena, men han lämnade efter sig det sorgsna faktum att vi som väntat i 16 år blev grymt besvikna.

Till min stora lättnad har Jackson inte sålt sin själ för pengar. Filmen är visserligen inte lika blodrik som hans tidigare alster Braindead eller Bad Taste (vilket vi tackar för), men blod sprutar, huvuden rullar och tonen är precis så mörk, rå och intensiv som berättelsen kräver.

Jag brukar inte säga sådant här, det är liksom roligare att dissa saker, men jag har sällan sett en film som så uppenbart har fått så mycket kärlek av sina skapare. Omsorgen lyser igenom i varje scen och detaljerna är extremt noggrant utformade.

Jag har följt filmprojektet sedan starten med både farhågor och förväntningar. Efter att ha sett spionfoton, för att inte tala om trailern, så hade jag en naggande fråga: "Arwen Undomiel, dotter till Elrond och dotterdotter till Galadriel, drar svärd mot nazguler?" Det fungerade dock till min lättnad ovanligt bra. Scenen med Arwen och Frodo till häst tillhör de dramatiska höjdpunkterna, även om den stundtals är farligt nära parodi.

Rollbesättningen är så perfekt att den till och med vinner över den i Harry Potter. Ian McKellen som Gandalf och Elijah Wood som Frodo lyfter hela filmen från första början. Det var länge sedan jag såg en rollbesättning i närheten av dessa två. Jag vet inte var de hittade tiometerskillen, men han var perfekt som balrogen, denna skapelse av eld som är en avlägsen släkting till Gandalf.

Människorna representeras av Boromir och Aragorn. Sean Bean är övertygande manisk som Boromir och jag kommer att sakna honom i de två efterföljarna. Viggo Mortensen fick rollen som Aragorn på ovanligt kort notis. Efter att inspelningen redan hade börjat insåg produktionsteamet att Stuart Townsend var för ung för rollen som den åldrade kungaättlingen och efter ett panikartat telefonsamtal flög Viggo till Nya Zeeland dagen därpå. Tyvärr måste jag säga att även han är aningen för ung i rollen, men trots sin aningen mesiga röst blixtar han stundtals till och räddar flera scener.

Till skillnad från alla plastfilmer från Hollywood så såg det faktiskt ut som om hjältarna verkligen hade sovit utomhus under många nätter på hårt underlag. Om Gandalf hade bott närmare skulle jag givit honom en flaska schampo i julklapp.

Christopher Lees skabbiga gestaltning av Saruman hade fått betydligt mer utrymme i berättelsen. Inte sedan trappscenen i Unbreakable har jag känt rollfigurernas smärta på samma sätt som i den tillagda magiuppgörelsen mellan Saruman och Gandalf. De är inte snälla mot varandra. Alls. Till min stora glädje och förvåning var fighten kliniskt befriad från blixtar och andra pyrotekniska publikvänliga klichébesvärjelser. Med ännu en skurkkaraktär att lägga till sitt dignande CV får vi väl se om Lee kan slå den här prestationen med sin andra aktuella skurkroll som Count Dooku i Episode 2.

Tyvärr passerar Lothlorien lika fort som man kom dit. Scenen med Galadriels spegel är mästerlig, men det är i stort sett det enda som händer i Lothlorien. Galadriel dyker upp från ingenstans, helt okänd för de som inte läst boken eller noterade henne skymta förbi i prologen, trots att hon är en av de främsta alverna i Midgård som en av de få kvarstående Calaquendi (de som har sett Valinor och trädens ljus). Trots sin korta tid på duken gjorde Cate Blanchett ett bra porträtt av alvdrottningen och hennes uppförande är precis vad man kan vänta sig av den näst äldsta alven på hela kontinenten.

Hugo Weaving fungerar dock mindre bra som Elrond. Jag förväntade mig hela tiden att han skulle väsa fram "miiister Frodo" med perfekt artikulation. Även bortsett från Matrixrollen ser han lite skurkaktig ut och om det är någon som inte skall se skurkaktig ut är det Elrond. Vid rådslaget var han vresig och verkade ha ont i magen. Scenen med Elrond och Isildur var dock snyggt gjort, trots att den överdramatiserades.

Elronds rådslag är en viktig vändning i Midgårds historia, där många av de högsta representanterna för kontinentens folkslag sammanträder för att diskutera dess framtid. Ändå presenteras varken Boromir, Legolas eller Gimli när de anländer. Man vet inte vilken roll de har att spela eller varför de väljer att följa med Frodo. Boromir utmålas som skurk så fort han öppnar munnen och meningsskiljaktigheterna mellan Legolas och Gimli är totalt obefintliga.

På tal om den dynamiska och osannolika duon, det syntes inte mycket av John Rhys-Davies när han hade förvandlat sig till benhårda dvärgen (!) Gimli och Orlando Bloom såg även han tämligen annorlunda ut som fagre Legolas. Jag hoppas att deras rollfigurer får lite mer utrymme i nästa film.

Sällan har jag skådat en film som är ögongodis från början till slut. De olika miljöerna är varierande, kanske allra tydligast i inledningen där det rökiga slagfältet i Mordor hastigt byts mot hobernas lummiga idyll. Shire är grönt, Isengard är gotiskt kallt, Moria är oroväckande och Mordor är kargt, precis som det skall vara. Jag var dock lite besviken på Rivendell och Lothlorien, som kändes aningen kulissartade. Effektscenerna är snudd på fantastiska och WETA har för tillfället petat ner ILM från tronen.

Inne i Rivendell är det fullt av små detaljer som är svåra att uppfatta vid de snabba kamerasvepningarna. Jag skymtade en tavla över något som verkar vara Tirion (dit Elronds far färdades för att rädda Midgård från undergång) samt en tavla med Gondolin (staden där Elrond föddes, innan den förintades av en balrogarmé). Rustningarna som används i stridsscener ger ett välgjort intryck och de alviska inskriptionerna är korrekta i all sin blygsamhet. Det märks att hela produktionsteamet har lagt ner sin själ i arbetet för att få det så troget förlagan som möjligt.

Howard Shores musik är passande mörk och gotisk, men tyvärr dyker Enya upp på ett hörn vilket bryter av från den annars så homogena ljudbilden.

Givetvis var man inte skonad från biomarodörer ens på världspremiärdagen

Givetvis var man inte skonad från biomarodörer ens på världspremiärdagen. Till höger om mig satt en mamma som läste upp varje textrad för sin lille son. Varje. Rad. Förutom när hon var upptagen med att svara på den ofta förekommande frågan "Varför det?". Tyvärr blev det en aning störande efter tre timmar, speciellt i stridsscenerna där hon var tvungen att nästan skrika för att göra sig hörd. Det roligaste var när våra hjältar undkom fallande stenar vid porten till Moria och allt blev mörkt och tyst. Då frågade pojken högt och tydligt, "Är det slut nu?". Djupt inne i Moria ringde dessutom en mobiltelefon och fick självaste Gandalf att vända på sig. Bakom mig satt några småtjejer som fnissade hysteriskt så fort stackars Gimli öppnade munnen, om det så var för att skrika "Orcher!". Nämnde jag förresten den långe kepskillen framför mig eller de som hällde popcorn från balkongen ner i huvan på Alexandras alvkappa?

Sagan om ringen är definitivt årets filmupplevelse för mig, vilket väger tungt då filmåret även inkluderat höjdare som Memento, Moulin Rouge och Crouching Tiger Hidden Dragon. Jag inser att det här inte var mycket till dissning, men just den här filmen var ju ett hopplöst fall. Jag lovar att spara in på pepparkakorna för att bli elakare nästa år.

Omdöme: Fem håriga jättefossingar

Sofias dom

Eftersom min dubbeldissar-kollega redan skrivit en ytterst uttömmande redovisning över varför Sagan om ringen är en så underbar filmatisering av första delen av Tolkiens triologi finns det ingen anledning för mig att skriva samma saker en gång till. Därför känner jag mig manad att kommentera filmen sett ifrån dess kvalitéer som film.

Snarare: Försöka kommentera dess kvalitéer som film. Jag känner mig nämligen inte riktigt kapabel att göra det. Den liknar inte något annat som jag någonsin sett. För en gångs skull kan man använda ordet storslaget och verkligen mena det. Det är ingen tvekan om att Jackson inte bara älskar boken utan även haft en vision om hur världen skall förverkligas och jag tackar högre makter för att han fick möjlighet att göra den "på riktigt" med ordentliga resurser.

Vad handlar det hela om då? Jo, huvudtemat är att världen måste räddas från ondskan, och det finns bara ett sätt att rädda den på och ett gäng som skall göra det och dessa modiga hjältar (som alla har olika Egenskaper och därför är viktiga när alla Samarbetar) ansätts sålunda för ett antal problem och prövningar under resan som de måste företa sig. Etc. Det kan kännas lite uttjatat i och med att fantasyvärlden utnyttjat detta koncept ganska länge och jag kan förstå de som inte köper det. Gillar man inte idén så går det inte att rädda filmen.

Själv lyckades jag glömma de klichéartade grunderna eftersom det inte är någon vanlig liten äventyrsfilm à la Indiana Jones. Den är mycket mer komplex, svart och olycksbådande. Prövningarna är verkligen svåra och plikterna är tunga att bära. Striderna är våldsamma och brutala. Men samtidigt kommer omtanken vännerna emellan fram och hobernas starka band till varandra glöms inte bort.

Jag gillar blandningen av det säkra, ombonade Fylke och ödemarkens skrämmande utsatthet, av Morias nerbrytande, mörka tystnad och Lothloriens överjordiska skönhet. Jag älskar faktiskt nästan alla skådespelare, de ger kött och blod och framför allt personligheter till Tolkiens anemiska figurer. Det är så många som förtjänar hyllningar men jag vill främst nämna Sean Beans som Boromir och Viggo Mortensson som Aragorn som jag båda tycker lyckas skapa komplexa karaktärer med små medel. Dessutom älskar jag musiken. Och miljöerna. Och berättelsen.

I fall ni nu missat det älskade jag Sagan om ringen, faktiskt i högre grad än boken eftersom Jackson sopar upp en del av Tolkiens brister och binder ihop "The Fellowship" till en enhet. Men det betyder inte att den är helt felfri. Den har en del brister som jag tror hänger ihop med att man blivit tvungen att klippa mycket eftersom filmen är så lång redan. Det tråkiga är att nu får vissa delar inte en ordentlig förklaring om man inte läst boken och vet vem, vilka och varför. Till exempel verkar Vattnadal vara ett stelt, kallt och öde ställe. Man får inte reda på vilka Merry och Pippin är, vilken relation de har till Frodo och varför de hänger med honom när det utan tvekan försätter dem i stor fara. Inte heller Legolas, Gimli eller Boromir verkar ha några egentliga skäl att dyka upp på Elronds rådslag och det är även en gåta varför de ansluter sig till brödraskapet.

Hugo Weaving må vara universums coolaste dragqueen i Priscilla

Till på köpet lämnar några av skådespelarna en viss bismak. Hugo Weaving må vara universums coolaste dragqueen i "Priscilla" men han är väldigt fel som Elrond (jag har aldrig riktigt föreställt mig en uråldrig och vis alvkonung som tjurig). Och Liv Taylor ser kanske snygg ut när hon poserar i klänningarna men hon verkar inte riktigt ha förstått att Arwen har lite fler strängar på sin lyra än att se Högstämd ut och tala med betoning på varje ord. Appropå ingenting tycker jag att hon har en väldig tur när hon blir jagad av ringvålnader i en skog. När en kvist slår henne i ansiktet får hon ett mycket chict litet sår längs ena kinden som följer och accentuerar käkbenets linje på ett estetiskt tilltalande sätt. Jag menar, hon kunde ha fått en hel gren upptryckt mitt i ansiktet som knäckt näsan och slagit ut alla tänder osv. Som sagt, en himla tur. "If you want him, come and claim him." hade nog inte blivit lika slående replik om hon sluddrade fram den med blod och snor och tänder rinnande ner för hakan.

Trots mitt patetiska försök till att vara gnällig och elak, det här är årets filmupplevelse. Jag har faktiskt sett den 3 ggr och kommer säkert att gå dit igen. Med risk för att framstå som äppelkindad (det har verkligen blivit många snälla omdömen på sistone) blir jag ändå tvungen att ge det här högsta betyg.

Omdöme: 5 mosade orcher

Kommentarer

  • avatar
    shawkat sade:
    18 Maj 2006

    hej e jag bra på att dissas

  • avatar
    Reine sade:
    18 Maj 2006

    Synnerligen bra.

Senaste

Kategorier

Årgångar