Star Wars Episode 2 – Attack of the Clones
Handling
Den gamla republiken hotas av inbördeskrig från en separatiströrelse ledd av en avhoppad Jediriddare, men under ytan är mörkare krafter i rörelse.
Reines dom
Då var det dags igen för en ny Star Wars, med förväntad mix av överdrivna datoreffekter, färgglada ljussablar, krystad romantik och intergalaktisk politik. De bekanta karaktärerna är tillbaka och så är även de träiga replikerna, levererade av muppiga Jedimästare i fula stolar av grå plast.
muppiga Jedimästare i fula stolar av grå plast
Ewan McGregor repriserar sin roll som Obi-Wan och framstår som filmens verkliga huvudperson eftersom han har vuxit i rollen. I samband med skägget odlade han även ett sinne för humor och är betydligt mer avslappnad än i Episode 1. Natalie Portman kämpar med omöjliga repliker och Hayden Christensen är oväntat fånig i rollen som ”cry baby”. Anakins cowboyscen ridandes på en stor fästing utgör den sämsta datoranimeringen sedan vi såg Legolas klättra runt på grottmonstret.
Allas nummer ett på dödslistan, grodsmurfen Jar Jar Binks, har blivit förvisad till en mer begränsad närvaro till allas stora lättnad (även om jag gillar teorin om att han är en Sith lord i hemlighet med tanke på hur mycket han ställer till det för Jedi-gänget).
Christopher Lee, som med rollnamnet Greve Dooku vinner pris för mest krystade referens, är en gäspning som verkar ha smitit ifrån inspelningen av Sagan om ringen under en lunchrast för att tjäna lite extra. Å andra sidan har han tilldelats några av filmens allra töntigaste repliker, så jag förstår om han var uttråkad.
Föga oväntat tillhör blygsamhet inte den mörka sidans främsta dygder
Jag hade gärna sett mer av Palpatine och dennes subtila manipulationer för att bli, bokstavligt talat, galaxens härskare. Föga oväntat tillhör blygsamhet inte den mörka sidans främsta dygder.
Cameorollerna är återigen fullsatta med Anthony Daniels, Ahmed Best och Lucas dotter bland de mest prominenta gästerna. Leias adoptivfar Bail Organa är med i några korta scener och grillvanten Yoda är numera helt datorgenererad.
Avslutningen påminner mest om en klassfest, då vi möter Yoda, som var lärare till Dooku, som var lärare till Qui-Gon, som var lärare till Obi-Wan, som var lärare till Anakin.
Enligt uppgift är nittio procent av bakgrundsmiljöerna genererad datorgrafik. Varför envisas filmmakarna med att slänga in monster och miljöer som inte ser det minsta trovärdiga ut? Phil Tippets Rancor i Episode 6 var en handdocka, men den såg åtminstone ut att fysiskt existera i verkligheten till skillnad från Reeken och de andra nya fantasidjuren från ILM-gänget. Staden Mos Espa påminner mer om ett stökigt zoo i The Sims än en ruffig utpost i öknen.
Referenshysterin är total även denna gång. I bakgrunden skymtar allt från Millennium Falcon till det obligatoriska "1138", denna gång på ryggen av en Clonetrooper. Till skillnad från sina efterföljare Stormtroopers, som bara lyckas stänga fel ”blast doors” och gå i simpla fällor gillrade av teddybjörnar, är de här klonade soldaterna aningen mer kompetenta och prickar faktiskt sina mål ibland.
Som film betraktat borde det här arkaiska pekoralspektaklet få en tvåa, men vad katten, det är ju Star Wars.
Omdöme: Tre ettriga guttaperka-Yodas
Sofias dom
Phantom Menace var dålig på så många plan att man blir alldeles matt av att bara tänka på den. Även om Attack of the clones är bättre och mer underhållande än dess föregångare är lider den av samma brister. Gud ske lov skymtar Jar-Jar bara förbi i en kort scen. Men ändå, det är en scen för mycket.
Det som i mina ögon förstör känslan i filmen mest är alla datorgenerade varelser och omgivningar. Det känns nästan som att se Toy Story. Personligen anser jag att en människa i en gummimask är att föredra eftersom han faktiskt finns där. Nu påminner spektaklet mest om en tecknad film om plastfigurer. Man kan utan att tveka dra slutsatsen att Georgie boy har för mycket pengar att leka med.
Ett annat stort problem är att Lucas har fått storhetsvansinne och skall bygga en komplicerad plot med bakgrund, orsaker, komplicerade manipulationer etc. Eftersom han inte är särskilt bra på det känns resultatet lite vajande, för att inte tala om hur mycket det förstör och hejdar upp handlingen och personernas utveckling. I jämförelse med flytet i originalfilmerna är tempot sönderhackat.
Det är genomfört lika subilt och smidigt som en elefant dansandes tango i en porslinsaffär.
Ännu en sak som hejdar upp berättelsen är det ohämmade frossande i referenser till de gamla filmerna. Det är genomfört lika subtilt och smidigt som en elefant dansandes tango i en porslinsaffär. Även om den liknelsen var orättvis mot elefanten.
Det totala intrycket är ändå någorlunda positivt. På något sätt luktar det lite StarWars igen. Början och mitten av filmen är ändå till största delen en äventyrsfilm. Dessutom har de lyckas skapa någon form av dynamik karaktärerna emellan, vilket helt saknades i Phantom Menace. Även om de har långt kvar till den gamla seriens stora ögonblick väcker Attack of the Clones ändå en liten strimma hopp inför 3:an.
Omdöme: 3 förvånansvärt pricksäkra klonsoldater