Sagan om ringen

Handling

Hos de små ludna hoberna finns en ondskefull ring som vill hitta hem till husse.

Reines dom

Till allas förvåning lyckades Peter Jackson, mannen bakom Bad Taste och Braindead, övertyga New Line Cinema om att få filmatisera Tolkiens böcker för typ en miljard. Jag funderade på om Jackson skulle slå in på samma trallvänliga linje som George Lucas använde i Phantom Menace för att få sina tidigare fans att spy på Jar Jar Binks. Visserligen tjänade Lucas säkert mer än Joakim von Anka på rättigheterna, men han lämnade efter sig det sorgsna faktum att alla som såg filmen blev grymt besvikna.

Till min stora lättnad har Jackson inte sålt sin själ för pengar. Filmen är visserligen inte lika blodrik som hans tidigare alster Braindead eller Bad Taste (vilket vi tackar för), men huvuden rullar och tonen är precis så mörk som berättelsen kräver.

Jag har sällan sett en film som så uppenbart har fått så mycket kärlek av sina skapare. Omsorgen lyser igenom i varje scen och detaljerna är utformade på ett ytterst noggrant sätt, vilket är imponerande med tanke på den tidspress som teamet hade. Rustningarna som används i stridsscener ger ett välgjort intryck och de alviska inskriptionerna är korrekta i all sin blygsamhet. Det märks att hela produktionsteamet har lagt ner sin själ i arbetet för att få det så troget förlagan som möjligt.

Rollbesättningen är i stort sett perfekt. Ian McKellen som Gandalf och Elijah Wood som Frodo lyfter hela filmen från första början. Jag vet inte var de hittade tiometerskillen, men han var perfekt som balrogen, denna griniga skapelse av eld som är en avlägsen släkting till Gandalf.

Viggo Mortensen fick rollen som Aragorn på ovanligt kort notis. Efter att inspelningen redan hade börjat insåg tydligen produktionsteamet att Stuart Townsend var för ung för rollen som den åldrade kungaättlingen och efter ett panikartat telefonsamtal flög Viggo till Nya Zeeland dagen därpå. Tyvärr måste jag säga att även han känns för ung i rollen, men trots sin aningen omyndiga röst blixtar han stundtals till och räddar flera scener.

Christopher Lees skabbiga gestaltning av Saruman är som förväntat mycket bra. Med ännu en skurkkaraktär att lägga till sitt dignande CV får vi väl se om Lee kan slå den här prestationen med sin kommande skurkroll som Count Dooku i Episode 2.

Galadriel dyker upp från ingenstans, helt okänd för de som inte läst boken eller noterade henne skymta förbi i prologen. Trots sin korta tid på duken gjorde Cate Blanchett ett riktigt bra porträtt av alvdrottningen och hennes uppförande är precis lika kufiskt som man kan vänta sig av den näst äldsta alven på hela kontinenten. Scenen med Galadriels spegel är mästerlig.

Hugo Weaving fungerar dock mindre bra som Elrond. Jag förväntade mig hela tiden att han skulle väsa fram "miiister Frodo" med perfekt artikulation. Även bortsett från sin välkända Matrix-roll ser han lite skurkaktig ut, men scenen mellan Elrond och Isildur var dock snyggt gjort.

Till skillnad från alla plastfilmer från Hollywood så ser det faktiskt ut som om hjältarna verkligen har sovit utomhus under många nätter på hårt underlag. Om Gandalf hade bott närmare skulle jag givit honom en flaska schampo i julklapp.

Det hela är såklart ögongodis från början till slut. De olika miljöerna är varierande, kanske allra tydligast i inledningen där det rökiga slagfältet i Mordor hastigt byts mot hobernas lummiga idyll. Shire är bedårande grönt, Isengard är gotiskt kallt, Moria är mörkt olycksbådande och Mordor är dödligt kargt, precis som det skall vara. Jag var dock lite besviken på Rivendell och Lothlorien, som kändes aningen kulissartade. Effektscenerna är snudd på fantastiska och WETA har för tillfället petat ner ILM från tronen.

Howard Shores musik är fantastisk, men tyvärr dyker Enya upp på ett hörn vilket bryter av från den annars så homogena ljudbilden.

Givetvis var man inte skonad från biomarodörer ens på världspremiärdagen

Givetvis var man inte skonad från biomarodörer ens på världspremiärdagen. Till höger om mig satt en mamma som läste upp varje textrad för sin lille son, förutom när hon var upptagen med att svara på den ofta förekommande frågan "Varför det?". Tyvärr blev det en aning störande efter tre timmar, speciellt i stridsscenerna där hon var tvungen att nästan skrika för att göra sig hörd.

Jag inser att det här inte var mycket till dissning, men just den här filmen var ju ett hopplöst fall. Jag lovar att spara in på pepparkakorna för att bli elakare nästa år.

Omdöme: Fem håriga jättefossingar

Sofias dom

Eftersom min dubbeldissar-kollega redan skrivit en ytterst uttömmande redovisning över varför Sagan om ringen är en så underbar filmatisering av första delen av Tolkiens triologi finns det ingen anledning för mig att skriva samma saker en gång till. Därför känner jag mig manad att kommentera filmen sett ifrån dess kvalitéer som film.

Snarare: Försöka kommentera dess kvalitéer som film. Jag känner mig nämligen inte riktigt kapabel att göra det. Den liknar inte något annat som jag någonsin sett. För en gångs skull kan man använda ordet storslaget och verkligen mena det. Det är ingen tvekan om att Jackson inte bara älskar boken utan även haft en vision om hur världen skall förverkligas och jag tackar högre makter för att han fick möjlighet att göra den "på riktigt" med ordentliga resurser.

Vad handlar det hela om då? Jo, huvudtemat är att världen måste räddas från ondskan, och det finns bara ett sätt att rädda den på och ett gäng som skall göra det och dessa modiga hjältar (som alla har olika Egenskaper och därför är viktiga när alla Samarbetar) ansätts sålunda för ett antal problem och prövningar under resan som de måste företa sig. Etc. Det kan kännas lite uttjatat i och med att fantasyvärlden utnyttjat detta koncept ganska länge och jag kan förstå de som inte köper det. Gillar man inte idén så går det inte att rädda filmen.

Själv lyckades jag glömma de klichéartade grunderna eftersom det inte är någon vanlig liten äventyrsfilm à la Indiana Jones. Den är mycket mer komplex, svart och olycksbådande. Prövningarna är verkligen svåra och plikterna är tunga att bära. Striderna är våldsamma och brutala. Men samtidigt kommer omtanken vännerna emellan fram och hobernas starka band till varandra glöms inte bort.

Jag gillar blandningen av det säkra, ombonade Fylke och ödemarkens skrämmande utsatthet, av Morias nerbrytande, mörka tystnad och Lothloriens överjordiska skönhet. Jag älskar faktiskt nästan alla skådespelare, de ger kött och blod och framför allt personligheter till Tolkiens anemiska figurer. Det är så många som förtjänar hyllningar men jag vill främst nämna Sean Beans som Boromir och Viggo Mortensson som Aragorn som jag båda tycker lyckas skapa komplexa karaktärer med små medel. Dessutom älskar jag musiken. Och miljöerna. Och berättelsen.

I fall ni nu missat det älskade jag Sagan om ringen, faktiskt i högre grad än boken eftersom Jackson sopar upp en del av Tolkiens brister och binder ihop "The Fellowship" till en enhet. Men det betyder inte att den är helt felfri. Den har en del brister som jag tror hänger ihop med att man blivit tvungen att klippa mycket eftersom filmen är så lång redan. Det tråkiga är att nu får vissa delar inte en ordentlig förklaring om man inte läst boken och vet vem, vilka och varför. Till exempel verkar Vattnadal vara ett stelt, kallt och öde ställe. Man får inte reda på vilka Merry och Pippin är, vilken relation de har till Frodo och varför de hänger med honom när det utan tvekan försätter dem i stor fara. Inte heller Legolas, Gimli eller Boromir verkar ha några egentliga skäl att dyka upp på Elronds rådslag och det är även en gåta varför de ansluter sig till brödraskapet.

Hugo Weaving må vara universums coolaste dragqueen i Priscilla

Till på köpet lämnar några av skådespelarna en viss bismak. Hugo Weaving må vara universums coolaste dragqueen i "Priscilla" men han är väldigt fel som Elrond (jag har aldrig riktigt föreställt mig en uråldrig och vis alvkonung som tjurig). Och Liv Taylor ser kanske snygg ut när hon poserar i klänningarna men hon verkar inte riktigt ha förstått att Arwen har lite fler strängar på sin lyra än att se Högstämd ut och tala med betoning på varje ord. Appropå ingenting tycker jag att hon har en väldig tur när hon blir jagad av ringvålnader i en skog. När en kvist slår henne i ansiktet får hon ett mycket chict litet sår längs ena kinden som följer och accentuerar käkbenets linje på ett estetiskt tilltalande sätt. Jag menar, hon kunde ha fått en hel gren upptryckt mitt i ansiktet som knäckt näsan och slagit ut alla tänder osv. Som sagt, en himla tur. "If you want him, come and claim him." hade nog inte blivit lika slående replik om hon sluddrade fram den med blod och snor och tänder rinnande ner för hakan.

Trots mitt patetiska försök till att vara gnällig och elak, det här är årets filmupplevelse. Jag har faktiskt sett den 3 ggr och kommer säkert att gå dit igen. Med risk för att framstå som äppelkindad (det har verkligen blivit många snälla omdömen på sistone) blir jag ändå tvungen att ge det här högsta betyg.

Omdöme: 5 mosade orcher