Underworld 3: Rise of the Lycans
Handling
Efter att ha målat in sig i ett hörn med tvåan är det dags att gå tillbaka i tiden och få reda på mer om blodsfejden mellan vampyrer och lycans.
Reines dom
Efter den utmärkta ettan och tveksamma tvåan dyker det föga oväntat upp en tredje del i Underworld-serien. Man märkte nog att det började spåra ur ordentligt efter första uppföljaren, så istället fokuseras det på vampyrernas tidigare historia vilket jag inte alls har något emot.
En stor nackdel är förstås att man vet exakt vad som kommer hända, eftersom nyckelscenerna visades som flashbacks redan i ettan. Därför blir stora delar av handlingen bara en transportsträcka.
Den största behållningen med Underworld-filmerna är att se Bill Nighy som Viktor, filmhistoriens coolaste vampyr. Som bekant hade han den dåliga tajmingen att få pisk redan i ettan, men han skymtar ju förbi i tvåan och nu är det en fröjd att få se honom i sitt esse som huggtandshövding.
Man kunde av kronologiska skäl inte ha med Kate Beckinsale som Selene den här gången, så för att inte ta några risker väljer man att plocka in Rhona Mitra från Doomsday vars utseende och rollfigur påminner väldigt starkt om Selene. Som grädde på moset förtydligar man detta i slutscenen så att ingen ska ha råkat missa det uppenbara sambandet. Suck.
En relativt unik sak med Underworld-serien är att de tidiga vampyrerna är en elitarmé i skinande rustningar, så långt ifrån Anne Rice och Bram Stoker man kan komma. Vampyrer och varulvar springer runt över landskapet och ytterst sällan får man se en vanlig människa. Dessutom utspelar sig hela historien på en enda plats, så det känns som ett kammarspel i tre akter. För att bidra ytterligare till budgetstämpeln är det mörkt hela tiden vilket är ytterst förlåtande mot kulisser och rekvisita.
Trots detta kunde det ändå varit mycket värre. Totalt sett är det hyfsat välgjort och en värdig prequel för oss som gillar vampyrer och Underworld-filmerna.
Omdöme: Tre stela kragar