Ultraviolet

Handling

En blodsjukdom i framtiden förvandlar människor till vampyrer, och befolkningen gör sitt bästa för att undvika smittan medan staten förbereder starkare åtgärder.

Reines dom

Milla Jovovich är tillbaka som actionhjältinna i denna blandning av Matrix, Aeon Flux, Kill Bill och så Millas eget flaggskepp Resident Evil. Snart blir det uppenbart att jämförelsen inte är det minsta rättvis. Trots att hon har en dräkt som ändrar färg ibland är det inte lika snyggt som Neo i Matrix. Hon hugger ner fler folk än orkanen Gudrun, men till skillnad från motsvarande scener med Uma i Kill Bill kunde man inte bry sig mindre. På pappret verkade det en gång bra, men resultatet är riktigt kasst.

Alla snackade om Matrix när den kom med sin bullet dodging och det har gjorts några coola effektfilmer i dess kölvatten. Men nu måste nån dra i nödbromsen och byta spår, för annars kommer vi snart se en hjälte som dödar folk genom att blinka och spränger planeter via en nonchalant vickning med stortån.

De kunde lika gärna varit varulvar, zombies eller disksvampar

Milla spelar alltså Violet, en vandrande atombomb med samurajsvärd och kulsprutepistoler inbyggt i händerna, som har drabbats av en blodsjukdom som förvandlat henne till vampyr. Dock är hon i gott sällskap med andra huggtandsförsedda gnällspikar, som måste vara de ofarligaste vampyrer jag någonsin skådat. Dessutom ser jag aldrig en enda huggtand komma till bruk i hela filmen, så de kunde lika gärna ha varit varulvar, zombies eller disksvampar istället. Nog för att jag sett många filmer där huvudrollsinnehavaren plöjer genom horder av vakter utan att få den minsta skråma, men det här är bara löjligt. Violet tar ut två dussin jämnstarka vampyrer på under en sekund utan att ett enda hårstrå flyttas i hennes perfekta frisyr. Dessutom vinner hon pris för töntigaste replik sedan Maverick jabbades med Iceman i Top Gun: ”I am a Titan, I am a monolith” säger hon på fullt allvar och stirrar tomt i fjärran.

Effekterna? Jovisst, de är maffiga, men tyvärr vräker man på med datorgenererade miljöer och blanka ytor till den grad att man jublar högt så fort man får syn på något som kan tänkas vara verkligt. Knappt tio minuter in i filmen aktiverar Milla sin gravitationsmanick och vips kan hon springa i tak och åka motorcykel längs väggar. Man behöver inte vara Einstein för att förstå hur utflippade resten av effekterna måste vara för att kunna bräcka det.

En orgie i solglasögon är det också. Jag har sällan skådat så många inzoomningar på de färgade glasen, och i en slowmotion-scen får man se hur ett par stackars bågar går sönder. Antar att man förväntas gråta en skvätt för dem och inte för de hundratals människor som samtidigt slaktas med svärd i bakgrunden. Det finns nån sorts handling gömt bakom alla döda kroppar, men manuset är sämre än uselt och efter ett tag bryr man sig inte det minsta om varför A skjuter på B.

Omdöme: En outnyttjad hörntand