Superman Returns

Handling

Som titeln så diskret antyder är killen från Krypton tillbaka på biodukarna efter några års vistelse i yttre rymden.

Reines dom

Innan filmen började visades trailern för Miami Vice, vilket klargjorde en viktig skillnad: Båda är remakes av välkända ikoner, men regissörerna har valt olika väg. Michael Mann har valt att droppa Don Johnson, hans vita loafers och musiken av Jan Hammer. Superman däremot är en annan femma. Här har man strävat efter att vara så lik första filmen som möjligt. Bryan Singer har använt sig av originalmusiken och t.o.m. dammat av de gamla goda zoomeffekterna som användes till credits i första filmen. Till och med bortgångne Marlon Brando har de lyckats få med på ett hörn (hur de lyckades med det kan du se här).

Jag tycker att om man ändå drar igång hela produktionstrumman med att göra en remake av en gammal superhjältefilm, varför inte utnyttja det faktum att folk redan sett de tidigare och kicka iväg historien åt ett helt oväntat håll? Passa på att piffa upp den ålderdomliga historien och hitta på lite nya saker a la Batman Begins. Men icke. Traditionalister må jubla, för detta är inget mer än sjuttiotalsfilmen i ny förpackning.

Bryan Singer har tagit avstånd från den vanliga superhjältefilmen och tonat ner hela biten med krasch-boom-bang. Istället har han valt att fokusera på en kärlekstriangel samt den filosofiska aspekten av vad det innebär att vara världens beskyddare. Inte så illa tänkt, fast i en film om en osårbar utomjording baserat på DC-serier från 30-talet så är det nog att krama lite väl mycket ur en redan tunn historia. Dessutom blir messiastonen lite väl överdoserad efter ett tag.

Brandon Routh i trikåer ser minst sagt ut som Christopher Reeve och det enda man vågat ändra är den röda tonen på hans mantel. Oooh, modigt värre. Som vanligt ser ingen likheten mellan Clark Kent och Superman, förutom en liten pojke. Nog för att Stålmannen skall vara lite träig (även om Woodman inte låter lika bra), men man behöver ju inte överdriva. Det enda han säger till folk är ”hej” och ”hej då”, vilket gör honom mer präktig än Brandon Walsh. Inte undra på att Lois gick vidare…

Kevin Spacey i rollen som Lex Luthor är som väntat ond och fånig på samma gång, lite som en Blofeld utan katt. Precis som i första filmen har han en kvinnlig sidekick som är våpig, naiv och lyder hans minsta vink, men vi slipper lyckligtvis en ny Ned Beatty. I den oundvikliga jämförelsen med Gene Hackman så tycker jag han lyckas bättre, där han går runt och planerar världsherravälde och citerar Arthur C Clarke utan att bli alltför corny.

Som jag nämnde tidigare är detta alltså en modern variant av första filmen. Man har försökt flörta med alltför många repliker och därmed är referenshysterin i full fart. En av de få ändringarna är ganska lustig: Frank Langellas rollfigur Perry White undrar om Superman fortfarande står för ”truth, justice and…” och istället för den förväntade avslutningen ”…the american way” får vi ”all that stuff”. Det lär ju få några humorbefriade puritaner att se rött… Rullen har hyfsat bra effekter, utan allt vad verklighetsförankring betyder. Det finns några underhållande scener utströdda på måfå men jag tycker inte det är värt en hundring för att få se dem.

Omdöme: Två kristaller

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar