Sagan om de två tornen

Handling

Ringens brödraskap har splittrats och kämpar mot olika mål på var sin kant.

Reines dom

Så var det dags igen. Peter Jackson drabbar oss alla med del två av det epos han alltmer gör till sitt eget.

Ännu en gång slår det mig hur perfekt rollbesättningen är. De nya ansikten som dyker upp gör oss inte besvikna. Bernard Hill är bra som Theoden och genomgår en imponerande föryngring. Den datorgenererade Gollum är lysande och stjäl showen totalt med sin personlighetskluvna själ. Inte fullt lika lysande är förändringen av Faramir, som helt har ändrat karaktär jämfört med boken. Jag bryr mig inte om huruvida det passar bättre i en filmatisering eller ej. Jag gillar det inte. Alls.

Den gamla långdistanslöpartrion gör ingen besviken. Flickornas favorit tillika schampotillverkarnas gunstling Legolas briljerar, men Aragorn är inte kort efter på de två grupperingarnas topplistor. Tyvärr har Gimli i stort sett reducerats till putslustig sidekick.

Det största problemet med rullen är att den bygger på mittendelen av en trilogi. Kanske är det för att lösa detta på ett snyggt sätt som Jackson väljer att ta större avsteg från bokens text än i första delen, men då får man avarter a la Faramir och ibland saknas den röda tråden. Den rivstartande inledningen är magnifik, men tyvärr medför det att den nästföljande halvtimmen känns seg. Det tappas dessutom tempo i mitten, då eviga upptakter till Det Stora Slaget varvas med Aragorns drömmar om Arwen.

Inte att förglömma, även denna gång är allas vår Hugo eländig som Elrond. Kolikkillen går runt och är sur mest hela tiden. Enda sättet för honom att få total upprättelse är att i tredje filmen springa runt på Pelennors slagfält med en Desert Eagle av kaliber 50 i vardera handen, skrikandes "I am very disappointed in you, mister Sauron" med perfekt artikulation.

Omdöme: Fyra olifanter

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar