Da Vinci Code

Handling

En man mördas under mystiska omständigheter inne i Louvren och lämnar efter sig mystiska ledtrådar, vilket inleder en omtumlande resa genom Europa och kristendomens historia.

Reines dom

Att boken skulle bli film var lika säkert som regn på midsommarafton. Dan Brown känns om möjligt ännu mer kapitalistisk än James Redfield. Mindre religion men fler sidor. Egentligen är konceptet enkelt: Skriv en morddeckare för att fånga in den breda massan av mainstreamläsare, kasta lite skit på kristendomen och voila – du får rekordmånga köpare samtidigt som dina värsta kritiker ironiskt nog gör fantastisk reklam för boken genom bokbål och andra dumheter.

Snarare en Forrest Gump i kotlettfrilla

Ett av bokens signum är de trista rollfigurerna. Filmversionen har försökt piffa upp det hela men det känns bara fånigt med alla dessa karaktärsbildande ticks som hostas fram när det inte finns något annat att säga just då. Jag höll på att trilla av stolen när de castade Tom Hanks till huvudrollen Robert Langdon, en slags professor i religiös symbolik vars slutledningsförmåga springer cirklar runt telepater såsom Ben Gates i National Treasure. Dan Browns beskrivning av Langdon som en ”Harrison Ford i tweedkavaj” blev snarare en ”Forrest Gump i kotlettfrilla”, vars träiga framtoning för tankarna till A beautiful mind.

Och sen var det ju Audrey Tautou. Ett av bokens huvudteman berör det gudomligt kvinnliga och rollfiguren Sophie är riktigt duktig på att knäcka krypton och lösa gåtor, men i filmversionen har hon reducerats till en tafatt bifigur. Bortsett från första kvarten då hon leker Schumacher gör hon nästan inget vettigt i nästföljande två timmar, vilket är riktigt tragiskt. Blame Tom Hanks?

Jean Reno repriserar sin slitna snut från Blodröda floderna och Paul Bettany är en självplågande vatikanninja, men de är ungefär lika oengagerade som jag var i biosalongen. Inte ens Alfred Molina är särskilt underhållande när han ränner till och från hemliga möten i Castelgandolfo (som tyvärr inte var filmat på plats). Ian McKellen är väl egentligen den enda som är hyfsat sevärd i rollen som den tedrickande Leigh Teabing, vars namn är ett anagram för författarna till verket som Brown stal alla sina idéer från.

Resultatet är alltså inte särskilt lyckat, men jag tror nog ändå att filmen kommer locka tonvis med biobesökare och få Dan Brown att kackla ondskefullt hela vägen till banken.

Omdöme: Två pyramider

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar