Vampyrer

Handling

Vera och Vanja är två helt vanliga svenska tjejer, bortsett från att de är vampyrer.

Reines dom

Jag höll på att ramla av stolen när Frostbiten dök upp, en kompetent svensk vampyrfilm. Det hade aldrig tidigare hänt i filmhistorien. Två år senare har man fått blodad tand (ursäkta) och försöker sig på en till, men det blev tyvärr magplask i tom bassäng.

Visserligen är det uppfriskande att se vampyrer som varken är övergothiga a la Anne Rice eller Matrix-influerade som i Underworld. De två huvudpersonerna dräller runt i Stockholm och vampyr är inte det första ord som dyker upp i huvudet när man ser dem. Men av någon konstig anledning så går man till överdrift och tar nästan bort vampyrelementet helt från en vampyrfilm. Hallå? Ett drama om utanförskap i all ära, men hur seriös kan man bli i en film som heter Vampyrer? Inga skräckinslag, inget om de båda systrarnas underliggande historia, inget som väcker något som helst intresse.

Det grovkorniga fotot fungerar bra för att få Stockholm att se lite farligt ut (tänk Darkwing Duck), men mer avancerat än så blir det inte och efter ett tag känns miljövalet klart begränsat då de springer i cirklar längs samma gator hela tiden. Dessutom har man klämt in ett bikergäng i bästa Jason-stil, de är dumma som tåget men hittar alltid offret via röntgenblick. Dessutom kan jag tycka att en speltid på 70 minuter är i minsta laget för en spenderad hundring.

Briljant titel förresten. Synd bara att John Carpenter hann före med ett decennium.

Omdöme: Två hörntänder