Unbreakable

Handling

En ensam överlevande efter en stor tågolycka väcker andras intresse (surprise).

Reines dom

Så var det dags för Shyamalans andra film. Snygg regi, långa tagningar och utmärkt kameraarbete lyfter helhetsintrycket i denna hyllning till serietidningarnas speciella värld. Shyamalan gör en film som påminner om föregångaren Sjätte Sinnet, men som dessvärre har ett något sämre slut med en gnutta antiklimaxvarning. Tempot är stundtals långsamt men den suveräna kamerahanteringen gör att man därmed upplever rollfigurerna ur de mest gynnsamma perspektiven.

Ibland är det så långsamt att man väntar sig höra pipet från Pogo Pedagog

Bruce Willis ger ännu en studie i plåga och lidande, men man undrar när han skall få göra sin första talroll egentligen? Under en viss sekvens i filmen sägs det ingenting på femton minuter. Ibland är det så långsamt att man väntar sig höra pipet från Pogo Pedagog. Om Shyamalan håller det här tempot kommer hans tredje film att få en tvåa i betyg och därefter ettor.

Omdöme: Tre klena superhjältar i trikåer

Sofias dom

Jag vet att det redan har skrivits av hundra recensenter men Unbreakable är påfallande lik regissören Shyamalans förra film Sjätte sinnet. Man känner igen det långsamma tempot, de sorgsna människorna och hemligheterna som rullas upp. Samt naturligtvis Le Grand PlotTwist mot slutet. Den som får dig att tappa hakan och som förändrar nästan varje scen i hela filmen.

I Sjätte sinnet fungerade konceptet ruskigt, ruskigt bra. I Unbreakable fungerar det ’bara’ bra. Problemet är väl egentligen att Sjätte sinnet lämnade ett otroligt starkt intryck och därför jämför man den hela tiden med U. Oturligt nog klarar inte U den jämförelsen riktigt. Den är inte riktigt lika intensiv, tänkvärd, sorglig och nervpåfrestande och Le Twist är inte riktigt lika raffinerad.

Men U är ändå en mycket bra film. Kameraarbetet är storartat, likaså skådespelarinsatserna. Själv uppskattar jag även det tidigare nämnda långsamma tempot. Shyamalan gör det få regissörer vågar, dvs struntar i den nästan oskrivna regeln att det måste hända saker hela tiden. Det är nästan smickrande att han inte förutsätter att vi likt 3-åringar måste ha ständig sysselsättning för att inte tappa intresset.

I stället fokuserar han på personerna och att förmedla deras känslor. Detta gör han mycket skickligt och när filmen är slut inser man att det är just det som är dess styrka.

Omdöme: Fyra okrossbara käkar