Vanilla Sky

Handling

Rikemanssonen som har allt upptäcker plötsligt det han saknar: kärleken.

Reines dom

Jag hade stora förväntningar och Cameron Crowe gjorde mig inte besviken. Regin är lysande och soundtracket består av en häpnadsväckande stark ensemble av stora artister. Tom Cruise var som vanligt. Cameron Diaz och Penelope Cruz spelade över båda två, men till deras försvar så krävdes det nog av den minst sagt skruvade historien. Kurt Russel dök upp från ingenstans men var helt klart uthärdlig.

Storyn är intelligent, ytlig och förvirrad. Ungefär som om bröderna Wachowski skulle ha tagit en överdos av Kafka och i ruset upptäckt den spanska föregångaren Abre Los Ojos (där Penelope Cruz också är med). Stundtals även cynisk, även om det görs med ett förvridet leende. Likt Sjätte Sinnet, Fight Club och Unbreakable finns ledtrådarna där hela tiden och pusselbitarna faller på plats i slutet med la grande plot twist, som är så sjukligt obligatorisk nu för tiden i alla filmer som vill vara något mer än en actionrulle. Tyvärr blev det för mycket under den sista halvtimmen, då storyn slår knut på sig själv i sina alltmer desperata försök att föra fram ledtrådar. Dessutom var la grande plot twist mer uppenbar i sina ledtrådar än motsvarande i Fight Club och dessa höll inte samman lika bra på slutet som de gjorde i Sjätte Sinnet.

Det klassiska skivomslaget till Freewheelin’ Dylan väcks till liv

New York porträtteras i ett annorlunda skimmer. De färgstarka höstträden i Central Park och det förhållandevis lugna tempot står i stark kontrast mot hur staden framställs i t.ex. Die Hard 3, där Bruce Willis springer runt längs avenyerna bland tutande taxibilar och allting exploderar runt honom. Såvitt jag minns fanns det inte en enda explosion i hela Vanilla Sky. Trevliga detaljer finns det däremot gott om. Det klassiska skivomslaget till Freewheelin’ Dylan väcks till liv, där Bob Dylan och Suzie Rotolo vandrade nedför snötäckta Jones street i december 1961. Kepskillen Spielberg gör en svärande cameo och självaste Times Square är tomt i en olycksbådande scen som nästan på egen hand är ett skäl att se filmen.

Givetvis finns det saker att gnälla på. Efter olyckan förvandlas Cruises rollfigurs uppträdande till en underlig blandning av en paranoid Fox Mulder och en självömkande Fantomen på operan, trots att han egentligen inte ser så illa ut. Jag har inte sett det spanska "originalet" men läst att samma rollfigur där blir betydligt mer demolerad, vilket skulle förklara ett och annat som kändes konstigt i den här versionen.

När filmen var slut satt jag helt stilla, överväldigad med ett leende på läpparna. Tre sekunder senare suckade en person bakom mig och sade "fan, vad kass den var" och hennes kompis tillade "jag fattade ingenting, fattade du nåt?". Polaren bredvid mig yttrade samma typ av kommentar som han gjorde efter att vi hade sett Memento, "mitt huvud värker av allt tänkande". På vägen ut hörde jag någon som sade "nu går vi och hyr en riktig film istället".

Historien upprepar sig igen men jag gillade Vanilla Sky, oavsett om det berodde på tankearbetet, scenografin eller staden.

Omdöme: Fyra höstskimrande träd i Central Park

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar