Superman Returns

Handling

Som titeln så diskret antyder är killen från Krypton tillbaka på biodukarna efter några års vistelse i yttre rymden.

Reines dom

Före filmen visades trailern för Miami Vice, vilket belyste en viktig skillnad. Båda är remakes av välkända ikoner, men regissörerna har valt olika väg. Till skillnad från Michael Mann i Miami Vice har här Bryan Singer strävat efter att vara så lik den första filmen som möjligt. Man har återanvänt originalmusiken och dammat av de gamla goda zoomeffekterna som användes till vinjettexterna i första filmen. Till och med bortgångne Marlon Brando har de lyckats få med på ett hörn.

Jag tycker att om man ändå drar igång hela produktionstrumman med att göra en remake av en gammal superhjältefilm, varför inte utnyttja det faktum att folk redan sett de tidigare och kicka iväg historien åt ett helt oväntat håll? Passa på att piffa upp den ålderdomliga historien och hitta på lite nya saker a la Batman Begins. Traditionalister må jubla, för detta är inget annat än sjuttiotalsfilmen i ny förpackning.

Bryan Singer har tagit avstånd från den vanliga superhjältefilmens bombastiska action och istället valt att fokusera på en kärlekstriangel samt den filosofiska aspekten av vad det innebär att vara världens beskyddare. Inte så illa tänkt, men i en film om en osårbar utomjording baserat på serier från 1930-talet så är det nog att krama lite väl mycket ur en redan tunn historia. Dessutom blir messiastonen lite väl överdoserad efter ett tag.

Brandon Routh i trikåer ser minst sagt ut som Christopher Reeve och det enda man vågat ändra är den röda tonen på hans mantel. Nog för att Stålmannen skall vara lite träig, men man behöver ju inte överdriva. Det enda han säger till folk är ”hej” och ”hej då”, vilket gör honom mer präktig än Brandon Walsh. Inte undra på att Lois gick vidare.

Kevin Spacey i rollen som Lex Luthor är som väntat ond och fånig på samma gång, lite som en Blofeld utan katt. I den oundvikliga jämförelsen med Gene Hackman så tycker jag nog att Spacey lyckas bättre, där han går runt och planerar världsherravälde samt citerar Arthur C Clarke utan att bli alltför löjlig.

Som jag nämnde tidigare är detta alltså en modern variant av första filmen. Man har försökt flörta med alltför många repliker och därmed är referenshysterin i full fart. En av de få ändringarna är ganska lustig: Frank Langellas rollfigur Perry White undrar om Superman fortfarande står för ”truth, justice and…” och istället för den förväntade avslutningen ”…the American way” får vi ”all that stuff”. Det lär ju få några humorbefriade puritaner att se rött.

Rullen har hyfsat bra effekter, utan allt vad verklighetsförankring betyder. Det finns några underhållande scener utströdda på måfå men jag tycker inte det är värt en hundring för att få se dem.

Omdöme: Två kristaller