Stardust

Handling

Den unge mannen Tristan ger sig iväg på jakt efter en fallande stjärna men finner mycket mer än så i den magiska världen Stormhold.

Reines dom

Äntligen en ny Neil Gaiman-filmatisering. Jag var inte helt nöjd med Mirror Mask och hade höga förväntningar på Stardust.

Jag gillar Neil Gaiman för hans mörka och besynnerliga historier, och den delen av Stardust var ren magi. Vad jag däremot inte hade väntat mig var den stora portionen humor. Nog för att jag kan överleva några slapsticks som kastas in som crowd pleasers, men nu var det så illa att grabbarna på raden bakom skrattade så att de kiknade var femte minut och det förstörde ganska mycket av magin. Ofta kändes det mer som Terry Pratchett än Neil Gaiman, vilket inte är en komplimang i det här sammanhanget.

Som en fiskfajt mellan Askungen och Madame Mim

Som i alla sagor av rang finns det nåt för alla. Ränksmidande prinsar, ondskefulla häxor och inte minst en armé av illrar. Ibland försöker man imitera Jacksons vision av Midgård med roterande vidvinkeltagningar där människor vandrar genom vackra naturlandskap. Här och där påminner det även om Bröderna Grimm. Stardust försöker vara mystisk och förbryllande men känns tyvärr alltför ofta som en fiskfajt mellan Askungen och Madame Mim.

Rollistan är oväntat sockrad med namn som Robert de Niro, Claire Danes, Michelle Pfeiffer och Sienna Miller. Speciellt de Niro gör en oväntat entré, även om hans karaktär bidrar starkt till att ge filmen en komedistämpel i pannan.

Nu blir det istället en lång väntan på nästa Gaiman-alster. Eftersom Sandman inte lär dyka upp inom det närmaste decenniet får jag väl gå och vänta på High Cost of Living samt en långfilmsversion av Neverwhere.

Omdöme: Tre aggressiva illrar