Star Wars Episode 3 – Revenge of the Sith
Handling
Clone Wars går mot sitt slut samtidigt som den onde Darth Sidious drar i alla trådar han har för att göra den heroiske Jediriddaren Anakin Skywalker till sin lärjunge.
Reines dom
Så var det dags för den avslutande delen av första trilogin för George Lucas rymdopera. Under två timmar bör man glömma allt vad fysik heter och istället låta sig hänföras av ljudet av laservapen som fortplantas i vakuum, synen av brinnande rymdskepp mitt ute i rymdens syrefattiga tomrum samt frånvaron av något som avlägset skulle kunna påminna om gravitation.
Som titeln antyder är det dags för galaxens bad boys att utkräva hämnd
Det börjar lite haltande med en plastig rymdstrid och den mest krystade dialog man kan tänka sig, men sedan blir det bättre ju längre av filmen man ser. Som titeln antyder är det dags för galaxens bad boys att utkräva hämnd, precis som Darth Maul väste fram under teatersminket där han stod med Sidious på Coruscantbalkongen och sniffade kvällsluft i del 1.
De gamla vanliga skådisarna är tillbaka och det är mycket som hänt sedan sist trots att endast två år har förflutit sedan del två. Obi-Wan har befordrats till general och fått en egen ful plaststol uppe i Jeditornet, samt antagit en stil som ska påminna om Alec Guinness. Stridsärrade Anakin har härdats i strid och är fjärran från den fåne vi såg rida runt på stora fästingar i tvåan. Om tvåan var Obi-Wans film är detta Anakins, trots att Hayden Christensen fortfarande är smått pinsam mesta delen av tiden.
Den väntade duellen mellan Obi-Wan och Anakin är såklart inte lika pensionärsartad som fäktningen mellan gubbarna Obi-Wan och Darth Vader i Episode 4, men den alldeles för långa fäktningsscenen är minst sagt överdriven.
En annan karaktär som blommar ut är Palpatine, även om just ordet blomma kanske inte passar riktigt i sammanhanget. Ian McDiarmid har en större roll än tidigare och mer att säga än i alla de övriga fem filmerna tillsammans. Samuel L. Jackson är ljuvlig som den bistre Mace Windu och den nye skurken General Grievous (coola namn är inte Lucas starka sida) är en kutryggig fegiscyborg med rökhosta. Jar-Jar har inte en enda replik, vilket kanske är det bästa med hela filmen.
För att brygga övergången mellan prequeltrilogin och den gamla originaltrilogin är det många bekanta saker som återvänder. Chewbacca (åter spelad av Peter Mayhew), kejserliga skytteln, "1138", scout troopers, AT-AT, hårbullarna, Millennium Falcon, Tantive IV, Antilles, Tarkin, Dödsstjärnan och så förstås det alla väntat på: Darth Vaders svarta mask. Det var kul att åter få höra James Earl Jones mörka stämma.
Gigantiska rymdskepp som ser ut att väga mindre än en fiskmås
Dialogen är fortfarande utomordentligt fånig, skådespelarna stelare än granitblock och effekterna är ofta tveksamma med gigantiska rymdskepp som ser ut att väga mindre än en fiskmås.
Det hela är åtminstone klart bättre än de pinsamma Episode 1 och Episode 2.
Omdöme: Fyra hovrande lavaklumpar