Sagan om konungens återkomst

Handling

Den gamle utbygdsjägaren drar på sig kungakronan till sist och hobbitduon kommer allt närmare sitt mål.

Reines dom

För att låna den slitna taglinen från Matrix Revolutions, allting som har en början har ett slut. Efter flera år av Gollum-dockor och Gimli-burgare är vi framme vid sista delen av Peter Jacksons monumentala trilogi om Sagan om ringen.

Precis som i boken är handlingen uppdelad i två huvudspår: Dels Frodos och Sams väg mot berget, dels följer man resten av gänget i kriget mot Saurons illaluktande grillvantar.

Frodo, Sam och Gollum hankar sig fram genom en terräng som är mer oländig än något man kan tänkas krypa hem genom på en regnig söndagsmorgon. Man lider med deras blottade fötter som kravlar över vassa stenar i Mordors mörka rike och det hela är förvånansvärt troget bokförlagan.

Tyvärr haltar den andra delen något med mellanscener som på något vis har lyckats nästla sig in i manus. Vid ett tillfälle satt jag och väntade på en av trilogins mest pivotala scener i en halvtimme innan jag insåg att den inte skulle komma. Istället kom en blatant intetsägande scen med några fula orcher.

Kan du inte ta och vakta vårdkasen däruppe på den ensliga bergstoppen i några decennier?

Efter att ha klagat lite går det inte att sticka under stol med att några av scenerna är magnifika. Pippins vemodiga sång till Denethor och Gandalfs målande beskrivning av Valinor är finstämda. Nazgulernas flygattacker är också snyggt gjorda (var är AAM-erna när man behöver dem?). Jag gillar även vårdkasarna som tänds successivt och suggestivt högt uppe på bergen, men hur övertalar man folk att sitta där uppe? "Kan du inte ta och vakta vårdkasen däruppe på den ensliga bergstoppen i några decennier? Visserligen har den inte använts på hundratals år, men man vet aldrig."

Flera av skådespelarprestationerna är som väntat av mycket hög klass. Merry och Pippin lämnar äntligen kölvattnet och tar ett steg framåt som soldater i Rohans respektive Gondors tjänst. John Noble är lysande som den undergångsbenägne Denethor, han är precis så högdragen och självfullkomlig som rollen kräver. Sist men inte minst Andy Serkis, som spikar sin Smeagol-tolkning i en tillbakablick där han visar varför snubbarna på Weta valde att använda honom som förlaga till den digitala versionen av Gollum.

Blekansikten finns det också gott om. Faramir är inte lika mjäkig som i del två, men han får tyvärr inte så mycket duktid till att utveckla sin rollfigur. Tredje gången gillt ger jag med tungt sinne ännu en känga till Hugo Weavings Elrond. Han är precis lika butter, bister och omöjlig som i de två föregångarna.

Resten av brödraskapet är ungefär som man vant sig vid. Aragorn, Gimli och Legolas, Midgårds variant av Triple & Touch, gör sina vanliga hjälteinsatser som börjar kännas mer än bekanta vid det här laget. Gandalf har fått en uppgradering och är numera militär befälhavare istället för piprökande fyrverkeritomte.

Efter att alla digitala orcher har raderats och utplånats återstår en rad avsked, som drar ner tempot tills man vrider sig av plågor i slowmotion och ber en stilla bön att sluttexterna skall komma. Men det gör de inte, för avskedsceremonierna upprepas i värsta Duracell-stil.

Omdöme: Fem flygande kroxelikraxar