Sagan om de två tornen

Handling

Ringens brödraskap har splittrats och kämpar mot olika mål på var sin kant.

Reines dom

Så var det dags igen. Peter Jackson drabbar oss alla med del två av det epos han alltmer gör till sitt eget.

Ännu en gång slår det mig hur perfekt rollbesättningen är. Den gamla långdistanslöpartrion gör ingen besviken. Flickornas favorit tillika schampotillverkarnas gunstling Legolas briljerar, men Aragorn är inte kort efter på de två grupperingarnas topplistor. Tyvärr har Gimli ännu en gång reducerats till putslustig sidekick.

De nya ansikten som dyker upp gör oss inte besvikna. Bernard Hill är bra som Theoden och genomgår en imponerande föryngring. Den datorgenererade Gollum är lysande och stjäl showen totalt med sin personlighetsklyvning.

Det största problemet med rullen är att den bygger på mittdelen av en trilogi. Kanske är det för att lösa detta på ett snyggt sätt som Jackson väljer att ta större avsteg från bokens text än i första delen. Den rivstartande inledningen är magnifik, men tyvärr medför det att den nästföljande halvtimmen känns seg. Det tappas dessutom tempo i mitten, då långsamma upptakter till Det Stora Slaget varvas med Aragorns drömmar om Arwen.

Inte att förglömma, även denna gång är allas vår Hugo eländig som Elrond. Kolikkillen går runt och är sur mest hela tiden. Enda sättet för honom att få total upprättelse i tredje filmen blir att springa runt på Pelennors slagfält med en Desert Eagle av kaliber 50 i vardera handen, skrikandes "I am very disappointed of you, mister Sauron" med perfekt artikulation.

Omdöme: Fyra olifanter