Kill Bill: Vol 2

Handling

The Bride fortsätter sin blodiga jakt på Bill och hans lönnmördargäng.

Reines dom

För att få den rätta känslan inför denna uppföljare ägnade jag kvällen åt ett Kill Bill-maraton. Först såg jag om första delen på Biopalatset Söder. Därefter en snabb tunnelbana norrut till Royal på Kungsgatan, för kvällens primära mål.

Som man kan misstänka tar Volym 2 vid där Volym 1 slutade. Uma Thurmans rollfigur The Bride fortsätter sin slaktodyssé på sina gamla polare i lönnmördargänget Deadly Viper Assassination Squad och deras boss Bill.

Till skillnad från blodfloderna i första delen fokuserar volym två mer på karaktärerna. Avhuggna lemmar och sprutande blod har, till min ohämmade förtjusning, ersatts av oändligt långa dialoger.

Allt handlar om våldsamma män och kvinnor i en kall värld

Det finns inga goda roller i en Tarantino-film, där allt handlar om våldsamma män och kvinnor i en kall värld. Av ormskrået återstår bara Budd och Elle efter den blodiga utrensningen i första delen. Michael Madsen spelar Bills neddekade bror Budd, som bor i en sunkig husvagn ute i öknen och hankar sig fram som dörrvakt på ett tvivelaktigt ställe. Han inser att The Bride är på väg och finner det oundvikligt (han har säkert läst ett zen-ordspråk på baksidan av sin Bud Light). Däremot tänker han inte ge upp utan en oärlig fight. Daryl Hannahs rollfigur Elle är ljusår från hennes roll i Splash. Med sitt enda blå öga svingar hon sitt Hanzo-wannabe-katana på elakast tänkbara sätt.

Den gamle kung fu-hjälten Gordon Liu dyker upp som Pai Mei, en slags blandning av Yoda och Xian. Hans tidigare rollfigur slaktades i första delen, men nu är han tillbaka med skägg och attityd. Till sist men absolut inte minst, för första gången får vi dessutom se ansiktet på titelrollen Bill, som spelas med pondus av den fårade veteranen David Carradine.

På det hela taget blev jag ändå lite besviken. Utvecklingen av karaktärerna och de många tillbakablickarna gav en välkommen inblick i historien bakom mytologin kring Bill och hans ormgrupp, men den röda tråden som var så tydlig i ettan fransades här upp betydligt. Ettan hade också ett mycket effektivt bildspråk med färgtoner som ibland anpassades efter Umas naturliga färger med vackert resultat. Här har både foto och soundtrack plötsligt gjort en tvärvändning. Grovkornig urtvättad film varvas med bilscener med bakgrundsskärm a la Sean Connerys tidiga Bondfilmer. Det är visserligen stilistiskt intressant, men jag förstår inte vitsen med att två halvor av samma film gjorts så olika. Vid det här laget vet alla att Tarantino har en oslagbar kunskap om gamla filmer, det är synd att hans fascination övergår i besatthet och därmed går ut över filmens helhetsintryck.

Tarantino lyckas dessutom med det tveksamma konststycket att skapa ett slut som är både oundvikligt och ett riktigt antiklimax på samma gång. När man väntar sig en blodig batalj får man istället en lång dialog om Superman, på klassiskt Tarantino-manér. Som vanligt gäller att man skall sitta kvar under de utdragna eftertexterna för några extrascener.

Omdöme: Tre långa trappor