Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Handling

Den lille trollkarlen är tillbaka och den här gången är en fruktad fånge på jakt efter Harry.

Reines dom

Precis som i de föregående ettan och tvåan börjar tredje delen med att Harry genomlider ännu ett sommarlov hos sin fosterfamilj. Men nu börjar han få lite skinn på näsan och ger svar på tal.

Snart börjar eländet hopa sig igen. Den farlige trollkarlen Sirius Black har rymt från fängelset Azkaban och är på jakt efter Harry. Som om det inte vore nog har fängelset skickat ut dementorer, en slags nazgul-ripoffs, för att föra tillbaka Sirius. De här dammiga typerna har lika dåligt omdöme som de är fula.

Annars är allt sig likt. Harry lär sig några nya tricks, Hermione är skolans obestridliga besserwisser, Dumbledore mumlar i skägget och stackars Hagrid är evigt utnyttjad. Som vanligt dyker det upp nya ansikten. De två viktigaste är Gary Oldman, perfekt som Sirius Black, och David Thewlis som Lupin, en ny lärare i svartkonstförsvar. Scenerna mellan Gary Oldman och Alan Rickman är ljuvliga men alldeles för korta. Hagrid har en ny polare, hippogryfen. Denna märkliga fågelvarelse har till och med större aptit än mig, då den äter illrar i en enda tugga.

Den nye regissören Alfonso Cuarón har tagit Potterfilmerna till en ny nivå. Övertydligt bruk av symbolism kombinerat med kornigt foto samt flitigt användande av vidvinkel gör att utseendet skiljer sig från de två slätstrukna föregångarna. Världen är mörkare och detta smittar av sig på handling och karaktärer. Inte illa för att vara en Potterfilm.

Omdöme: Tre uppätna illrar