Dark Knight

Handling

Batman kämpar vidare med att rensa upp i Gotham men stöter på motstånd i den oberäknelige Joker.

Reines dom

Efter succén med föregångaren Batman Begins var det höga förväntningar på Christopher Nolans nästa Batman-rulle. Christian Bale är minst sagt stoisk under läderhuvan, men det är en effektiv kontrast mot Heath Ledgers briljanta tolkning av Joker som är en liten boll av kaos. Jack Nicholsons pajastolkning från 1989 är ett minne blott, då den nye Joker är oberäknelig och farlig, vilket de flesta i filmen snabbt får erfara. Tyvärr tror jag att den extra publicitet som filmen fick av Heath Ledgers tragiska öde även har en baksida. Man har så enormt höga förväntningar på hans rolltolkning att resten av skådespelarna tonar bort. Men visst, jag erkänner att han är bra som Joker, även om 90 procent av hans rolltolkning verkar bestå av att slicka sig runt munnen.

Även Michael Caine och Gary Oldman gör som väntat stabila rollprestationer. Märkligt nog har berättelsens givna frontfigurer hamnat i skymundan för en annan figur, Aaron Eckharts åklagare Harvey Dent. Han är Gothams vite riddare och det känns som om Batman och Joker ägnar filmen åt att kämpa om hans själ. Vi slipper Katie Holmes eftersom Maggie Gyllenhaal tagit över rollen som Rachel, men det är fortfarande en sorgligt menlös figur i det grabbiga galleriet.

Annars är allt som väntat. Batman kör runt i sin tank och Bruce i sin Lamborghini. Actionscenerna är välgjorda och påkostade. Precis som i Batman Begins har mästerregissören Nolan valt en mer realistisk och modern framtoning. Batman kämpar vidare med sin råa Keysi-teknik, som snarare bryter ben än skapar ”KaPow!”-pratbubblor.

Nolan har så bråttom att komma igång att det hela startar direkt med action, inte ens några förtexter finns det tid för. Mitt i filmen trodde jag faktiskt att den var slut, men så tog det fart igen. När den sedan faktiskt var slut hade jag inte blivit förvånad om den fortsatt en timme till. Upplägget påminner en hel del om Spiderman 2, eftersom man även där öser på med action utan vare sig mål eller riktning. Detta är ofta den förbannelse som drabbar uppföljare, eftersom själva introduktionen av figuren och dennes ursprung alltid ger en solid ramberättelse åt första filmen.

Men det är definitivt välgjort och en av de mörkaste seriefilmatiseringar jag någonsin sett, vilket höjer betyget. Nolan har helt klart kört sin egen väg utan att bekymra sig om vilka figurer som skulle passa bra i ett Happy Meal.

Omdöme: Fyra voltande lastbilar